Guldrummet kallar Anders Virgil Dejarv sin utställning på 3e Våningen, ett tema som går igen i flera verk. Precis som på Galleri PS 2018 använder Virgil Dejarv brunt omslagspapper bakom målningarna men här bildar papperet bakgrunden i bildens obemålade yta eftersom flera av dem utförts på en transparent polyvinylemulsion.
     Ljussättningen är nedtonad, kanske som ett sätt att skapa en smula intimitet till det ganska småskaliga måleriet i 3e Våningens 100 kvadratmeter stora utställningsrum.

Förutom måleri har Virgil Dejarv också placerat ut klykor, stöd och kryckor på golvet, men det klart dominerande inslaget är ett kvadratiskt tält i guldtyg där ljussättningen växelvis får antingen den guldblänkande ytan eller insidan att synas genom det då halvtransparenta tyget.
     Vernissagen bjöd också på ett performativt inslag där två personer iklädda heltäckande gulddräkter, Virgil Dejarv själv en av dem, ömsom gick in och ut ur tältet, ömsom vandrade runt i galleriet. Ska man därmed slå fast att humor är ett av utställningens huvudnummer? Vad alternativet skulle vara har jag svårt att föreställa mig. 

why © Anders Virgil Dejarv (Klicka på bild för hög upplösning)

Anders Virgil Dejarvs måleri är egenartat och rör sig i ett gränsland från det rent abstrakta till det föreställande, ofta med inslag av pastorala detaljer som kolonner och mörkt gröna buskage ur den antika medelhavsrekvisitan. Här och där förekommer undertexter som kan alludera på något i bilden – Magritte-referensen i a man with a pipe – eller, vilket jag aldrig tidigare sett i ett måleri, den grafiska representationen av en ljudfil i why.
     Eget om än inte unikt är också Virgil Dejarvs sätt att pussla ihop två eller flera dukar till ett verk, men också innehållet i bilderna består i allmänhet av disparata element som satts samman och givits en titel som pekar i en tredje eller fjärde riktning. Världens bästa horisontlinje där en steglits naturtroget avbildats med en badanka runt halsen är ett exempel.

Det jag ser som problemet med Guldrummet är det gyllene tältet som blir ett stort, statiskt objekt i en presentation som i övrigt andas rörlighet och frisk absurdism i måleri och hängning men också i klykorna på golvet. Ambition att knyta ihop tältet och målningarna kommer aldrig längre än till accenter i bildytan. Det är möjligt att avsikten är att guldrummet ska ses som utgångspunkten för allt runt omkring men dess dominans skapar en slagsida som helheten aldrig riktigt hämtar sig från.

Göteborg 2021-04-21 © Olle Niklasson