Det är alltid spännande med introduktionen av nya anglosaxiska konstnärskap på den svenska scenen. Här gör gallerier som Larsen Warner, Wetterling Gallery och Loyal betydande insatser. I den aktuella utställningen på Larsen Warner har dessutom åldersspannet vidgats till en sympatisk bredd, med två konstnärer i fyrtioårsåldern och två som väl passerat åttiofemårsstrecket. Min omedelbara tanke var annars, när jag skummade galleriets hemsida inför besöket, att det handlade om nyorienterad, ung konst – lite rå med experimentellt naivistiska inslag och möjligen också en ton av Street Art. Det visade sig bara delvis stämma, och vad det gäller åldern på konstnärerna hade jag helt fel.

I fallet med de två verken av Martha Edelheit (f. 1931) så är de gjorda på 1970-talet, alltså långt innan hon flyttade från New York till Sverige 1993. Det är också siluetten av New York man skymtar på en klippa (eller en badhandduk) i målningen Jones Beach, West End. Hennes måleriska estetik kan i dessa två verk placeras in i tidens fotorealistiska period där Philip Pearlstein var en av de viktigare representanterna – även han beskar kropparna vid bildernas ytterkanter. Men googlar man på Martha Edelheits namn så öppnar sig ett betydligt bredare konstnärskap. Att hon dessutom vid nittio års ålder kunnat besöka utställningen är underbart – en kärleksfull hyllning till konstens och konstnärernas tidlösa predikament.

Jones Beach, West End, 1972-73 © Martha Edelheit (Klicka på bilden för hög upplösning)

Även Rose Wylie (f. 1934) tillhör de erfarna konstnärernas skara med verk som det är en ynnest att få se här i Sverige – särskilt som hon numera fått ett uppsving och är eftertraktad på den internationella konstscenen. Enbart en målning får representera henne på denna utställning, men det är ett verk som ger mersmak genom sitt naivistiska angrepp, sin kaxiga råhet och sin varmt humoristiska berättarteknik. "England beats Belgium" går det att läsa på hennes stora målning där huvudfiguren nog närmar sig en Davis Cup-kämpande tennisspelares naturliga storlek.

Anne Ryans verk var de som ledde mig in på delvis felaktiga associationsbanor när jag såg dem på galleriets hemsida. Hennes collage och assemblage fick mig att förmoda att det handlade om riktigt ung konst, kanske utförd av experimentella, nyutexaminerade konststudenter. Men där gjorde jag en logisk kullerbytta: för att vara så fri som Anne Ryan är i användandet av sitt material och sina konstnärliga verktyg måste man ha både djup kunskap och en lång konstnärlig erfarenhet. Och detta dessutom i kombination med en vilja att ständigt driva tillämpningarna vidare, till och med över klippkanten om så skulle behövas. Hennes verk balanserar mellan stram form och total upplösning på ett inspirerande sätt.

Ryan Mosley (f. 1980) har visats tidigare på Larsen Warner, Omkonst recenserade hans utställning på galleriet i januari 2020. Det handlar om en driven "neonaivism" som inte så lätt låter sig fångas i ord. Här finns tydliga kopplingar till konsthistoriska verk och legendariska artister som Degas eller Daumier. I målningen som ingår i huvudutställningen finner man droppformade kaktusar med cowboyboots och en slingrande ökenorm – ganska så typiska bildlöpor för konstnären Ryan Mosley. I det inre rummet kan man ta del av ett antal mindre verk på papper där de tidigare nämnda referenserna blir uppenbara. Ryan Mosley är en konstnär som låter tala om sig internationellt, i en sökning i Omkonsts arkiv förekommer han även i en samlingsutställning i Whitechapel Gallery, London.
     Det är också med en viss Londonkänsla jag lämnar galleri Larsen Warner, med en tankeöverförd lekfullhet som inte låter sig begränsas av något så krasst som konstnärernas specifika ålder.

Stockholm 2021-04-09 © Leif Mattsson