Magasin III öppnar igen med en utställning med verk ur samlingen som på olika sätt behandlar de rum vi upprättar för vårt varande – såväl fysiska som mentala. Det handlar om de sammanhang vi skapar för vår tillvaro och om mellanmänskliga relationer.

Titeln lånas från Jockum Nordströms installation av kartonghus och strukturer: förortens betongkolosser strippade till sitt skelett, skissartade och rangliga, och modernistiska lådkonstruktioner som bär konstnärens karaktäristiska teckning. Dess baksidor är ett slags pussel där konstruktionen blottläggs.
     Det naivistiska uttrycket speglas i skulpturer av Primus Mortimer Pettersson. Det är inte första gången de två konstnärernas verk sätts i relation till varandra, och de har helt klart ett släktskap. Primus var under större delen av sitt liv internerad på mentalsjukhus där han producerade tusentals verk. Ömsom grova, ömsom sköra är Primus skulpturer ett slags fantasikonstruktioner av hus och kyrkor. De internerade levde avskärmade från verkligheten i ett slags parallellsamhälle. För Primus var det en ofrivillig isolering som kanske inte är helt olik den som en del människor i miljonprogrammen hamnar i, eller den som vi alla till viss mån upplevt fram till nyligen.

Installationsvy, En tyst vår vandrar genom lägenheten. Foto: Jean-Baptiste Béranger (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det är just i detta rum som utställningen fungerar som bäst. Här visas också träskulpturer av Peter Schuyff, stängselmålningar av LG Lundberg, och hoprullade målningar av Rune Hagberg. Schuyffs täljda skulpturer är totem som visar på den meditativa aktens kraft, ett slags introspektion som också tar sig uttryck i Hagbergs målningar där bilden dolts från betraktaren. Verken pekar på ett slags dubbeltydighet, är stängslet utestängande eller instängande? 

Marijke van Warmerdams yrselframkallande video följer vindens planlösa framfart  över ett öde industrilandskap med flackande kamera. Virvlande plastpåsar och löv är det enda som lämnats kvar.
     I Siobhán Hapaskas verk glider istället en ökenbuske mekaniskt över ett skinande podium. Konstnären undergräver så vilda västerns möjlighet för tillflykt och förnyelse. Ökenbuskar färdas vanligtvis över vidderna i ett sönderdelande som sprider frön för nytt liv. Busken blir en symbol för rotlöshet och kringflackande, som här kontrolleras och bevaras.
     En annan ort för tillflykt skapas i Johan Zetterquists utopiska monument av en skyskrapa för bilar, ett hångeltorn bland molnen och en dröm om något radikalt annorlunda.
     I Pippilotti Rists rymdkapsel ryms istället hela världen i sovrummet, varför åka västerut när du har hela rymden i ditt rum?

© Pedro Cabrita Reis. Rémy Zaugg Foto: Jean-Baptiste Béranger

I utställningens sista rum visas Pedro Cabrita Reis installation, en trädgård i lysrör och glas, tillsammans med språkligt defragmenterade textverk av Rémy Zaugg. "Men jag, världen, jag, ser dig" visas i vitt mot vitt.
     Defragmentering och subversion som konstnärlig akt genomsyrar utställningen och visar på ett sätt sönderfallandet av det normala. Alla verk är skapade före pandemins intåg, men konstens konfronterande och ifrågasättande av tillvaron är konstant.

Stockholm 2021-08-10 © Marcus Appelberg