Ibland handlar det bara om materialet. Glaskonstnär, visst, men är materialet lera blir man kallad keramiker. Och den som arbetar med tyger och tråd blir aldrig av med materialets vidhäftande textil- före ordet konstnär. För konsthantverkaren verkar konsten alltid hamna i skuggan av hantverket oavsett uttryck och tyngd, men att det därför skulle vara enklare att sätta ihop en utställning med två hantverkande konstnärer kanske bara är en fördom eller mest okunskap. Det var hursomhelst min tanke när jag klev över tröskeln till Galleri Anna H för att se Kicken Ericsons och Annika Jarrings utställning.

Annika Jarrings keramik bär på en sträv råhet i ytan och utstrålar en tyngd som är påtaglig. När man står inför Kalk med stjälk, som förenar små hoplimmade bitar av munblåst 1700-talsglas med en stjälk av stengods, undrar man först om det skulle vara möjligt för en person att ens rubba skulpturen. Och man känner verkligen med de pinniga kvistarna som ska bära massan i På språng.
     Objektens djupa svärta har Annika Jarring åstadkommit genom att måla med en matt oljefärg. Effekten blir inte bara att godset framstår som helt ogenomträngligt utan också att det suger åt sig allt infallande ljus. Kontrastverkan blir desto större när både objekt och titel är mer lättsamma som i Klart för idag.

Lust och oro II © Kicken Ericson

Kicken Ericson tillhör en pionjärgeneration som var med om att se till att textilkonsten accepterades i KRO 1973. Till skillnad från många andra generationskamrater valde hon emellertid bort ett politiskt quiltat bildberättande för det abstrakta.
      Kicken Ericson är bildkonstnär med det textila som språk men inte nödvändigtvis som uttryck och hennes bilder öppnar alltid för ett associativt betraktande. Här finns utrymme för vidareläsning och möjlighet att själv fylla i en yta på tarlatanet eller lägga till en egen valör. Presentationen hos Anna H ger trots ett begränsat antal verk en varierad inblick i Kicken Ericsons produktion: det lite nerviga som i Laboratorium; det öppna landskapet i Lust och oro I och II; och verken hon inspirerades till genom sonens stadskartor, Tillsammans I och II. Men här finns också det som är mer direkt och inte så reflekterande som kjolen i Får jag lov.
     Jag får ibland tanken när jag ser hennes verk: undrar vad som hade hänt om någon gett Paul Klee ett syskrin…

Rummet är gemensamt för Ericson och Jarring. Därmed inte sagt att delar samma yta. Jag uppfattar inte heller att de egentligen kompletterar varandra, däremot skapar de utan att inkräkta på varann ett gränsland för betraktaren att röra sig i, som en upplevelsesfär där de två konstnärskapen ges fullt spelrum, vilket också är en av utställningens stora förtjänster. Den gemensamma titeln är Lek på allvar och kanske är det varken leken eller allvaret som ska betonas här utan det odefinierade som rör sig mittemellan.

Göteborg 2021-04-21 © Olle Niklasson