Gäckande visuella uttryck som ruckar på och problematiserar politiska och konceptuella förhållanden. Det är en underbyggnad som Felix Gmelin återkommande använt sig av, och så även i denna utställning i Stora Galleriet på Konstnärshuset. Men här finns också en direkthet som sticker ut. Uttrycken är inte längre särskilt lågmälda och i utställningssalen virvlar en pågående verklighet som inte skildras på avstånd, utan som betraktaren placeras mitt inuti. Rop om att slå upp ögonen. Att se någonting som händer. Här och nu.

Centralt i rummet står tio notställ i en halvmåne framför en märklig dirigent i papier-maché. På varje notställ visas en oljemålning med tillhörande textskylt. Ofta får fantasin fylla i luckorna mellan text och bild, men något som är säkert är att de skandalpolitiska referenserna duggar tätt. I en av bilderna går det exempelvis att ana scenen där vita polismän trycker ner en svart man tillsammans med Warhol-citatet ”I think everybody should be nice to everybody". I en annan syns något så rakt som en blåslagen figur tillsammans med texten ”I can't breathe”.
     Sammantaget bildar den visuella körens utsagor en darrigt sammanhängande dissonans, vilken eldas på av videoverket Var står du med din konst, kollega? (2020) vars loopade ljudfil ljuder i salen. Från den hörs en vädjan till samtycke som paradoxalt nog läses upp av två körer i osynkad kanon. På så sätt blir utställningen till en helhetsinstallation tillika en radikaliserande skildring av ett dysfunktionellt informationssamhälle. Visuella och textmässiga fragment ropas ut till en värld i oreda där sammanhanget styr betydelsen. Att skärskåda det ibland hastiga måleriet i sig är alltså inte alltid så fördelaktigt, men sett till helheten blir effekten slående.

I cant breathe, 2020 © Felix Gmelin. Foto Arne Widman

Jens Fröbergs målningar som visas i Lilla Galleriet en trappa upp utgör mot detta en diametral motsats. Att kliva in i rummet med det nötta trägolvet är som att kliva in i en sliten vindsateljé där tiden för länge sedan stannat. Anspråkslösa målningar vakar tyst och kontrasten mot Gmelins besynnerliga värld blir såväl påfallande som behaglig. Här hörs inga ”se på mig”-rop och målningarna infinner sig i rummet med obesvärad världsfrånvändhet.
      Tankarna förs onekligen tillbaka till ett färgfältsmåleri som här verkar lämnats orört i decennier. För även om målningarna är utförda under de senaste åren ger de ifrån sig ett mystiskt intryck av att ha fått utstå tidens tand. Med sina ruffa ytor och nötta kanter visar de upp sina sårbara kroppar.
      Förmodligen är målningarna resultatet av mödosamma ansträngningar att omfamna oljefärgens valörer. Penselarbetet är intensivt och de subtila skiftningarna i nyans och struktur har arbetats fram genom många lager av färg. Men med utställningsbladet i handen avslöjar titlarna även något mer. En saklighet och ett innehåll träder fram när man läser titlar såsom Stilleben. Är det alltså något så konkret som stillebenmåleri vi har att göra med? Ytor på bord som ekar tomma? Plötsligt blir man påmind om titelns funktion och dess inverkan på förnimmelsen.

Stockholm 2021-01-26 © Emil Ivedal