Hela Artipelag är fyllt med ett drygt 80-tal målningar, de flesta i rejält stora format. Längst in visas de äldsta verken från tidigt 1980-tal. Sedan arbetar sig hängningen ut mot entrén samlade kring sina olika tidsperioder som bildar naturliga teman i de olika rummen.
     Det har dröjt med en genomlysning av Rolf Hansons konstnärskap, men frågan är om det inte är rätt tid att nu ta del av fyra decenniers verksamhet. Idag finns intresset inte minst bland yngre konstnärer för det abstrakta och inom-måleriska kontemplationer. Man skulle kunna säga naturlyriska, men det leder lite på avvägar i Rolf Hansons fall, även om han i vissa serier mediterar över en plats.

Rolf Hanson själv och de som känner måleriet sedan tidigare ser nog det som musikaliska improvisationer. Ljud och klanger framkallas inombords. Styckena återkommer med gradvisa variationer, upprepningar och förskjutningar. Inför Hansons måleri är det även förtjänstfullt att damma av en visuellt perceptuell vokabulär kring, likheter, skillnader och kontrastverkan i många av dess former. Han utnyttjar effektivt komplementärkontrasten som huvudackord och bygger ut partituret med accenter i proportioner som gör det möjligt att handskas med komplicerade kombinationer av kulörer. Kyla och värme tempererar, förhöjer, håller tillbaka i samklang med ett brett spann av valörer, från ljus till mullrande bastoner.
     1950-talets konstruktiva eller abstrakta expressionism såväl i Europa och som USA var jazzen skyldig för sin inspiration. Den rysk-franska målaren och modernisten Serge Poliakoffs musikaliska formspel klingar väl med Rolf Hansons måleri. Det knyter an till aspekter i Hansons tidiga och sena verk.

Utan titel (Botten), 1995, 170x295 cm © Rolf Hanson

Det går naturligtvis att finna mängder med referenser till såväl sen som tidig modernism. Rolf Hansons ytterst sofistikerade och tidigt talangfulla färgbehandling är hans särmärke i en svensk tradition. Men man bör nog förstå hans stora genombrott i början av 1980-talet i relation till den återfunna vurmen för romantik som tidens postmodernister dammade av. Det är inte alla förunnat att så tidigt ställa ut i stort format, separat på Moderna Museet, vilket skedde 1985. Den framgången har kanske även varit hämmande i viss mån; vad händer sedan om inte vägen snitslas mot ett stort internationellt genombrott. Det kan man nog säga att Rolf Hanson fick åtminstone i övriga Norden och norra Europa.

Det är således en angelägen utställning som nu visas på Artipelag, en påminnelse om det kraftfulla måleri som hela 1980-talet genomsyrades av. Rolf Hanson med samtida kolleger som Max Book, Johan Scott, Jarl Ingvarsson med flera debuterade efter 1970-talets våg av icke-kommersialism och politiska brösttoner. 1980-talet blev även konstsamlarnas decennium, de fyllda plånböckernas eller de lånefinansierade, extravaganta konstköpen var av en del hamnade direkt i bankfacket, ryktesvis.

Utställningsvy © Rolf Hanson

Efterhand förlorar dock det höga tonläget i kraft efter en stunds promenad i utställningen. En märklig känsla av en serietillverkningens monotoni infinner sig. Det blir då särskilt de tidiga verken som fortsatt behåller greppet. Men även serierna kring huset eller hemmet (det som banken tvångssålde under bankkrisen) samt utflykten och ahaupplevelsen inför ett motiv som Carl Fredrik Hill på sin tid odödliggjorde, i franska Montigny, fortsätter att fascinera. Här excellerar Rolf Hanson i ett jämbördigt samtal med målargiganterna, även med en sen Bonnard; delikatesserna av musikaliskt verkande utfall disciplineras i mer samlade men ändå komplexa tonlägen. Platsens själ infinner sig.

Stockholm 2021-06-09 © Susanna Slöör