Hertha Hillfon föddes för 100 år sedan. Fabriken i Bästekille på Österlen fylls nu till brädden av hennes efterlämnade och inlånade verk, keramiska skulpturer som levandegör ett expansivt rikt och personligt konstnärskap. Hon gick bort 2013.

Efter ett långt liv med många utställningar, offentliga uppdrag, reportage och filmer, fanns det förhoppningar om ett Hertha Hillfon-museum i villan på Mälarhöjden i Stockholm där hon sedan 1943 hade kombinerad bostad och ateljé. Så blev det dock inte, nu är det föreningen Hertha Hillfons Vänner och familjen som har bistått i förarbetet med utställningen.

Först när barnen nådde skolåldern, kunde Hertha Hillfon utbilda sig på Konstfack. Inför debututställningen 1958 beskrev kritikern Eugen Wretholm henne som en ”vildkatt” som smugit sig in ”bland keramikens hermeliner”. Hon kom att söka sig fram längs gränsen mellan keramik och skulptur, mellan konst och konsthantverk, som ett slags protest mot de dominerande perfektionskraven som gällde vid den tiden. Hon tog definitivt med leran in i finrummet.
     För Hertha Hillfon var keramiken en konstform. Intrycken från den informella konstens expressiva uttryck överförde hon under 1950-talet i abstrakta, naturinspirerade skulpturer. Glasyrer i olika färger, engober, olika lerors färger och råa ytor hanterar hon med reservationslös frihet. Oxblod och chun får krackelera, täcka ytorna endast delvis, som det kan bli under arbetsprocessens gång. I Fabriken finns många överraskande verk från femtiotalet, jag tycker bäst om den lilla skulpturen Ängeln, med sina färgkontraster och hopfogade runda lerkakor.
     Teckningen utgör grunden för Hertha Hillfons arbete, utan att den fungerar som skissunderlag. Utställningen visar många porträtt, det är människan och den närmaste familjen som står i centrum. Skålar och brukskeramik gör hon dagligen av bara farten.

Freja, 1970-tal, röd lera, vit glasyr © Hertha Hillfon (Klicka på bilden för hög upplösning)

Hertha Hillfon behåller keramikerns sätt att tänka även i sina större verk. Hon bygger inte skulpturerna inifrån och ut utan utgår från kärlformen och formar skalet, huden, skiljeväggen mellan utanför och innanför. Mellan verkligheten och drömmarna. Hon manglar och kavlar stora sjok av lera, låter avtryck av invanda ting, klädesplagg eller brödkakor, skapa ytans struktur.
     Vördnaden för kvinnornas vardag skapar en närvaro i dessa keramiska objekt, ett existentiellt allvar, till skillnad från den inbrytande popkonstens ironi och ytlighet. Hon eftersträvar sinnlighet och liv.
     Från 1970-talet gör hon stora masker, ansikten med meditativt stilla uttryck, och installationer med dem. De tomma ögonen blickar bortom nuet mot en klassisk tidlöshet.

Det är roligt att se denna omfattande sammanställning av Hertha Hillfons konstnärskap. I ett bakåtblickande perspektiv är det den första perioden i Hertha Hillfons flödande arbete som kan sägas vara mest fruktbar för dagens keramiker. Att tänja gränserna med ett kreativt driv och med fullständig tillit till materialet och arbetsprocessen är fortfarande en utmaning för många.
     Även Rian designmuseums sommarutställning i Falkenberg kretsar kring Hertha Hillfon. Här står barnet, ansiktet och bruksföremålen i fokus. Tre filmer berättar om hennes liv och uppväxt i en familj med fjorton syskon av vilka flera kom att bli konstnärer.

Bästekille 2021-06-25 © Kristina Maria Mezei