Att försöka tämja Jarl Ingvarsson måleri är dömt att misslyckas. Till min glädje går det inte den här gången heller. Trots snygga ramar i ek och sobra, mindre gallerirum blir det ingen ordning på allting – precis som vanligt.
     Som den ikoniska målare Jarl Ingvarsson är kan man jämföra honom med ikonmålaren i allmänhet. Hantverkaren som skapar de heligas anleten tillåts under processen spotta, stampa eller i största allmänhet ge pannåerna en blasfemisk behandling tills de är klara.
     Här flisar sig pannåerna i hörnen och vissa delar har rymt till grannen efter att antagligen lagrats tätt tillsammans på ingvarssonskt vis. De ska vara så, man måste alltid påminnas om att målningar inte är ting utan handlingar för såväl målaren som betraktaren att ge akt på. ”Sin egen egendom”, för att citera poeten Gunnar Ekelöf.

En kollega till Jarl Ingvarsson, Karin Wikström, svarade på frågan om varför alla dessa stolar i motiven: ”att sitta är bland det viktigaste som finns”. I den aktuella utställningen lyfter Jarl Ingvarsson fram pallen; vi känner igen varianterna från tillvarons kanske mest väsentliga periferi. Alla måste vi nu och då helt enkelt slå oss ned.

Utställningsvy © Jarl Ingvarsson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Man häpnar åter inför Ingvarssons konsekvens och kärleksfulla återkomster av delmotiv i måleriet. Bokstävlarna, nuffrorna, glasspinnarna och polkastänger hälsar välkomna var och en, utan att låtsas om den kärleksfullt omilda behandling de utsatts för. Färgen rå ur tuben tröstar med en örfil eller skrämmer fram ett milt leende med ett ftalogrönt klösmärke.
     Mitt i allt detta verkar den här utställningen väl samlad som ett samkväm. Som om vännerna eller familjen sitter tillsammans på pallarna och njuter av varandras sällskap.

Nittonhundraåttinie, lyder en av titlarna, verkar vara året att särskilt meditera över för var och en: en, n, e, n, om man följer tecknen. Var och en har vi säkert ett särskilt minne från det året. Kollektivt föll muren mellan öst och väst. Visst blev året en vattendelare på många vis sett i retrospektiv. Ingvarsson målning är säkert rättvänd med pallens sits på plats, men visar också att nuffrorna kan läses som 1968, ett annat ikoniskt år ur den allmänna historien. Hur det än är så ges här möjligheten att reflektera, eller tänka efter.

Stockholm 2021-09-09 © Susanna Slöör