Det är hela sex år sedan förra utställningen, då på Passagen i Linköping, men nu är Kaj Johansson (f. 1953) tillbaka, och det med ett digert material. Det är i huvudsak minimalistiska kolteckningar som i en sammanhållen hängning, likt en fris, sträcker sig runt galleriets väggar. Som en utgångspunkt för ögat, centralt på långväggen, är fyra större akrylmålningar i grått placerade.

Men vad gäller utgångspunkten är det ingen grammatiskt uppbyggd berättelse vi har att göra med, inga narrativ att ta fasta på och att söka formernas egentliga ursprung kan upplevas både lönlöst och irrelevant. Nej, det är något annat hos Kaj Johanssons intuitivt framtecknade kroppar som fångar uppmärksamheten. Blicken lockas tillbaka, om igen, in i bilden där ett obestämt undertryck tycks belägra de enkla formerna – som något oförlöst på väg att bryta fram i ett tillblivelsens förtätade ögonblick. De återkommande strumpdockorna med sina oförtröttligt skevande stumpar till ben bidar sin tid, häri ligger en spänning. Men ambivalensen infinner sig – för å andra sidan syns förlösningen störd.

SSUV selfsufficient urban vehicle © Kaj Johansson

Kaj Johanssons smått monumentala figurationer får mig att tänka på Torsten Andersson; de tredimensionellt tecknade objekten, liksom färdiga att plocka ut ur bilden syns visuellt förena. Och kanske är det också den rumsliga formkänslan i Kaj Johanssons bilder som lockar blicken och som får handen att fåfängt lyfta för att undersöka hur Italienaren känns där på sitt fotpodium, kanske dra av honom huvan rent av. Allvaret blandas med humor.
     I det upprepade minnets metodik ingår reduktionen. Där, i förenklingens stegvisa artikulation, tror jag mig se Kaj Johanssons bilder ta form. I några sekvenser av samma motiv blir processen synlig. Små förskjutningar av linjer och varierande grad av kolets svärta leder fram till nya tolkningar, sympatiskt fria från övertoner om att ha kommit till punkt.
     Att vistas i Kaj Johanssons bildvärld är en säregen upplevelse, som att stå nära inför eller mitt i en metamorfosens rörelse. Det är ensamt, lite smärtsamt men mycket fascinerande.

Linköping 2021-04-14 © Lotta Ekfeldt