Båda utställningarna är väl genomarbetade och möjligen kan det bero på att utställningen och rummet som form numera ingår som ett viktigt moment i undervisningen. Pandemin och isoleringen verkar intressant nog också ha bidragit till den koncentration, omsorg och arbetsglädje som båda utställningarna utstrålar. Det gäller arrangemanget som helhet och överlag de väl genomarbetade individuella verken som visas.
     Katalogen som inkluderar båda studentgrupperna är föredömlig. Kandidaterna besvarar kort och personligt tre gemensamma frågor om verk, process och förhållandet till rummet. Masterstudenterna lämnar också i inbjudande och kortfattade form ingångar till sina verk. Bildmaterialet är generöst. Den goda skyltningen (klar i tid till pressvisningen!) och det koncentrerade antalet studenter (19 BFA och 15 MFA) ger möjligheten för studenterna att sprida ut delar av sina verk mellan rummen.  

End Game © André Nordström. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Form och materialitet är fortsatt en stark konstnärlig trend och må den så förbli, för i hantverket eller handhavandet grundas det långsiktigt hållbara konstnärskapet, oavsett uttryck. Det står aldrig i motsättning till en konceptuell grund. Man anar att den nyligen invigda ljudstudion inspirerar. Och särskilt glädjande är det att höra att materialinstitutet återuppstått. Humörmässigt närmar sig konsten 60-talets experimentlusta, lekfullhet och faktiskt framtidstro åtminstone för konsten.
     Sinnligheten, lustan och sexualiteten är kanske en aspekt som måste tränga sig på i en tid där fysisk intimitet är begränsad. Studenterna och särskilt målarna tar fasta på uttryckets/materialets inneboende sensualitet. Kanske skulle man kunna exemplifiera med Nada Alis (MFA) brottning där omfamningen i stengods faller och återuppstår, som skulptur och performance. Vaginaformen återkommer hos flera, även i Tim Høibjerg(MFA) post-antropocena hybrider. Malin Molin (MFA) blandar havets läckerbitar, ostronen, med karamellerna och de erigerade tårtljusen.

Installationsvy © Nada Ali. Foto: Susanna Slöör

Om det finns ett drag åt det burleska och smaskigt överdådiga, antropomorfa gesterna hos några, så är intresset för det återhållet minimala också fortsatt förekommande.
     Kasper Nordenström Jung (MFA) talar i titlarna om skam, mani, avkläddhet och depression. Känslolägena ställs i bjärt kontrast mot målningen som avskalat objekt närmast Robert Rymans anda, och Johan Eriksson (MFA) arbetar med en återhållen maximalism i sina punktbaserade målningar. André Nordström (MFA) överraskar med en konstnärlig designinstallation med dörr, stol, högtalare och en ikonostas som alla bygger på teckningen i lågmält hållna sepiatoner.
     Aron Agélii (BFA) fick ett bonusverk i form av ett mellanrummets gömme, då materialet som ljud krävde ett akustiskt kontrollerat rum. Sarali Borgs (BFA) skulpturer känner av besökarens rörelser i trappan och möter som utställningens inkastare på Marabouparken. Ester Eriksson (BFA) tecknar och skulpterar så ocensurerat hon kan sig själv och varat med dottern. Joachim Brochdorff Himmelstrup (BFA) arbetar med reliefer eller väggcollage som väcker mersmak. Linnea Lindbergs (BFA) skulptur och Julius Nords (BFA) platsspecifika, måleriska installation skapar ett väl genomfört möte. Utforskandet som möjlighet att följa sin personliga historia lever fortsatt och syns särskilt i videoinstallationerna. Linnéa Ndangoya Palmcrantz (BFA) söker sin förhistoria i familjens sparade VHS-band.

Ur serien Gonzo © Malin Molin. Foto: Susanna Slöör

Marabouparkens generösa och koncentrerade utställningsyta har studenterna tagit väl tillvara på och här märks att man arbetat som grupp med genomförandet. Den här typen av visitkortsutställning är prövande kuratoriskt, och ofta blir de inte särskilt bra oavsett ansvaret och dignitet på institutionen. Båda studentgrupperna får därför en ”guldstjärna” i kanten för den gemensamma helheten på Marabouparken och Konstakademien. Kamratligt samarbete och tid har nog bidragit.
     På Konstakademien uppskattar jag greppet att inte låta besökarna röra sig flödande mellan de olika salarna och gallerierna som annars är brukligt. Nu bildar varje rum sin egen mer slutna utställning vilket fungerar utmärkt och skapar en tilltalande koncentration.

Det är verkligen glädjande att se att studenterna nu bättre förbereds i stort och smått för mötet med den stora, anonyma publiken. Det är nog endast under skoltiden som möjligheten finns att förklara sig muntligt i grupp för en mindre samling bekanta människor. Risken är att de goda idéerna pratas sönder, utan att de sedan får fäste och form som fungerar mot den okända mottagaren. Studenterna verkar mer medvetna om den slutna världens risker i dag. Emilie Markgren (MFA) tar explicit upp problemet med att trimmas mot samtidens estetiska enighet och anpassa sig efter den: ”Vi talar ju om samtida konst som om vi redan vet vad det är”, skriver hon.

Stoclkholm 2021-05-26 © Susanna Slöör