Det är ett starkt koncentrat av Bruno Knutmans teckningar från 1964-1990 som för närvarande visas på Galleri Magnus Karlsson. Det dovt monokroma och närmast dystopiska uttrycket samspelar kongenialt med de ofta sceniskt uppbyggda bildrummen. Den renodlade presentationen öppnar för betydligt djupare förståelse för denne så särpräglade och svårfångade svenske konstnär. Här finns ytterligheterna representerade, allt från dråplig komik till thrillerliknande scenarier med undergångsmänniskan i fokus.
     I källarateljén är den övergripande titeln, efter en av Knutmans tuschteckningar. Och hade inte orden "Anteckningar från ett källarhål" varit tingade av självaste Dostojevskij skulle de väl kunnat stå som sammanfattande beskrivning för denna mycket inspirerande utställning.

Vid borgporten, 1986 © Bruno Knutman

Det är nu drygt tre år sedan Bruno Knutman (1930-2017) gick bort och sällan tidigare har väl hans konstnärskap framstått i så förklarad dager. Som generationsmässigt sammanförd med konstnären Dick Bengtsson har Knutmans verk stundtals fått stå i skuggan av den ofta mer emblematiske kollegan. Men de två har egentligen relativt lite med varandra att göra, rent konstnärligt. I Bruno Knutmans fall framträder en tecknare av stora mått, om det inte varit helt klarlagt tidigare så är det i alla fall bekräftat i och med denna presentation av knappt fyrtio verk.

Visst går det att finna parallellt verksamma kolleger som rent konstnärligt bär antydan till likheter, speciellt om man tänker sig tillbaka till 1970- och 1980-talen. Där finns exempelvis Palle Nielsen och Philip Guston för att nämna ett par. Men Knutman är ändå högst egenartad i sin lite torra dramatik med bråddjupstyngd. Det liksom bubblar och sjuder under den ofta ganska nyktert presenterade ytan.
     Idéer och scenarier kan ha hämtats från vecko- och dagspress, inte sällan förmedlade genom ett naiviserande och ofta registrerade men oförklarat ljus. Den sene Hills sjukdomsteckningar kommer naturligtvis i tankarna och dennes likartade inspirationskällor av tidnings- och bokillustrationer.
     Men det finns egentligen inget sjukligt i Knutmans teatrala bildberättelser, bara en dov förmedling av obskyra händelseförlopp. Teckningarna är starkt känsloorienterade dramer vilka mycket väl skulle kunna hämtats ur de märkvärdiga drömmar som läsningen av Edgar Allan Poe eller Jorge Luis Borges stundtals skapar. Bristen på linjär logik i Knutmans teckningar liknar också drömmens. Till det kommer en trotsig ovilja mot att förmedla ett slutligt avklarnat ljus.

Stockholm 2021-01-26 © Leif Mattsson