Utställningen har tagit form efter många möten i Nordmaling.
Konstbiotopen är en 1 600 kvadratmeters skogstomt intill konsthallen. En spång leder in i skogen till ett mindre hus där konstnärerna redovisar idéer, skisser och delar av sina verk. Fredrik Oskarssons film rullar och fångar diskussionerna och skogen.
     Konstnärer och besökare kan tänkas känna både frihet och vilsenhet i tanken: en sådan konst kan jag inte yttra mig om med säkerhet, men jag tänker gärna på om konst för insekter, fåglar och svampar är möjlig. Tilläggas kan att en del av konsten inte kan ses i huset eller från spången. Den är ju i första hand tänkt för andra än för människor.

Roland Persson tar ett grepp som kan kallas direkt: Opera för myggor. Från skogen hörs en inspelning av operan Kejsaren av Atlantis av Viktor Ullman med libretto av Peter Kien. De var, liksom många andra judiska konstnärer och musiker, Nazitysklands fångar i Theresienstadt, ett slags kulissläger för att motverka bilden av de rena utrotningslägren. Ullman kom sedan till Auschwitz och avrättades där, men hans partitur räddades till eftervärlden.
     I skogen har Roland Persson anlagt en damm där nya myggor kan födas till den känslostarka musiken. Konstnärens förhoppning är kanske att myggorna ska uppfatta ljudvågor och vibrationer och budskapet: se upp för nya, livsfarliga kejsare. I huset finns kopior av operans partitur, en del noter kompletterade med uppnålade myggor, som svåra minnen av musikens tillkomst.

Mygga vid partitur © Roland Persson

Britta Marakatt-Labba har ägnat sig åt spindlar som har en viktig plats som räddare i den samiska traditionen. Hon har format två samiska stegar i trä som hon placerat vid en stig. Tanken är att spindlar ska upptäcka att stegarna är bra för att bygga nät på, och kanske förstå tacket för en god tradition.
     I huset visar hon skisser och ett objekt, en spindel som lagt sina ägg som kan vara hundratals och som ligger i äggsäckar tills det är dags för de nya spindlarna att ta sig ut i världen.

Cecilia Hultman vill skapa förbindelser. Hon har bett människor i en rad länder skicka stenar till konsthallen. Nu ligger de under husets golv synliga genom ett fönster, stenar som maskar kan krypa över för att uppleva känslan att omgivningens motstånd minskar. Hon har skapat alternativa fågelbon, siktlinjer i skogen för att de minsta invånarna ska kunna fånga en glimt av havet utanför. Hon förklarar konstens vita kub med en kvadrat omplacerad med en matta av rölleka och skapat stenskulpturen Mjukt slut för björn genom att placera ett lingon i ett av blockets hörn.

Synbar från spången är Anna Kristensens byggnad – Refektorium – som inspirerats av medeltidskatedralen i Novgorod. Husets ingångar var från början tänkta för skalbaggar, men nu är alla kryp välkomna. Refektoriet är annars matsalen i ett kloster, en plats för återhämtning och vila.
    Inne i huset finns hennes målning av en människas dans med en skalbagge i mänsklig skala, ett starkt uttryck för längtan till gemenskap med den omgivning som tycks sluten. Vi ser de dansande på avstånd, kanske genom en spegel, kanske i en annan värld, det är svårt att säga. Paret ser oss inte. Språk saknas inte enbart i kontakten med skalbaggar.

Nordmaling 2021-07-07 © Niels Hebert