Utställningen på Konstnärshuset visar masterstudenterna i avdelningen för Konst. Normalt sätt brukar de få föra en relativt hård kamp om uppmärksamheten gentemot de ofta ganska kaxiga treårsstudenterna (kandidaterna). Det slipper de i år.
     I Konstnärshusets Stora Galleri hjälper luftigheten till med nödvändig paus mellan verken. En masterstudent som verkligen tagit vara på det mer spatiala utrymmet är Hedda Hultman. Hennes installation, bestående av ett stort antal bemålade plattor och emblematiska former på tygstycken, har den experimentella abstraktionen som grund – kanske i sökandet efter ett eget och särpräglat form- och färgalfabet. Verket har en tydlig auktoritet med konkreta, poetiska övertoner.

Dina Isæus-Berlins måleriska utveckling är högst intressant. Jag recenserade hennes utställning på Wetterling Gallery 2019 och var redan då imponerad över hennes mogna formspråk. I de två verken på årets masterutställning tar hon steget vidare med utvecklade rytm- och färgformer. Hon placerar sig mellan spontan automatism och det medvetet utförda. De två verken förmedlar en lust till måleriet som språk och till den lekfulla tillblivelsen.

The Second Now First & The First Now Again © Dina Isæus-Berlin (Klicka på bilden för hög upplösning)

Filippa Nilsson Kallhed sticker ut med skulpturala assemblage bestående av avgjutningar av vardagliga ting och delar av hennes kropp. De sammanfogade objekten blir till en sorts bastarder i det omöjligas tjänst – ett slags öververkliga eller snarare drömlika tillstånd med den allvarsamma humorn som ledsagare.
    Allvaret återkommer i Nicola Godmans film och fotografier inspirerade av Ingmar Bergmans "Såsom i en spegel". Det är ett oväntat och moget tema där en av svensk films stora epiker ingår som en naturlig förebild. Jag fascineras särskilt av fotografierna som förmedlar en analog känsla där de överlagrade speglingarna inte påverkats av datorgenererad teknik.

Del av installation © Hannah Wiker Wikström

Eftersom utställningen delats upp på tre plan uppstår naturligtvis vissa svårigheter med att skapa ett samlande uttryck. Det är heller inte att föredra anser jag. Vad vi ser är snarare fjorton enskilda presentationer och tillämpningar. I några fall ges det dessutom tillfällen att isolera verken, som i Lilla Galleriet och i Loungen.
     Det har Hannah Wiker Wikström gjort i Lilla Galleriet med sin sammansatta video-, ljus- och forminstallation. Och i entrén till Loungen har Anita Honart lyckats med detsamma genom sin video och svävande objekt av utskurna arabiska ord/tecken. Där har hon mutat in sin konstnärligt fria sfär.

Som helhet är Konstfacks masterutställning för avdelningen Konst en spännande blandning av intressanta tillämpningar där video, måleri, skulptur och fotografi gemensamt bidrar till komplexiteten. Det är trots denna sammansatthet relativt enkelt att ta till sig utställningen, naturligtvis delvis beroende på att antalet utställare är begränsat denna gång. Det är också glädjande att se hur det under vissa perioder så dödförklarade måleriet visar sig vara så livskraftigt. Det är ju ingen nyhet för dem som är medvetna om konstens cirkulära benägenhet, men skänker ändå en uppdaterad och framtidssäkrad prägel åt årets utställning.

Stockholm 2021-05-18 © Leif Mattsson