Pérez Art Museum visar under hela året utställningen Allied With Power med konstnärer med bakgrund i Afrika och den afrikanska diasporan. Verken, många nyförvärv, kommer från museets egna samlingar. Bredden är stor vad gäller teknik, med viss tyngdpunkt på måleri.
     Kara Walkers Securing a motherland should have been sufficient kommer ur en serie massiva kolteckningar som reflekterar över den transatlantiska slavhandeln, USA:s begynnelse och inbördeskrig. Kan man bygga en nationell identitet utan att exkludera och förtrycka, är frågeställningen.
     Sydafrikanska fotokonstnären Zanele Muholi låter i sina självporträtt, över 3,5 meter höga, sin hudton vara överdrivet mörk för att trotsa den gamla apartheidregimens ideal, där skönhet graderades efter hudens ljushet.
     Zimbabwiska Londonkonstnären Kudzanai-Violet Hwamis An evening in Mazowe är ett porträtt av en kvinna sittande i vad som upplevs som en hemmiljö. Kläder och den antydda utomhusmiljön är svåra att placera i både tid och rum, som en bild av en tillvaro präglad av migration och flyktigt hemmahörande.
     Det finns en stor bredd också gällande ämnen. Rasism, kolonialism behandlas, liksom spiritualitet, identitet och vardagsliv.

Securing a Motherland © Kara Walker (Klicka på bilden för hög upplösning)

Frågeställningar om kanon och representation fortsätter hos Institute of Contemporary Art med New York-baserade Janiva Ellis utställning Rats, med femton nya verk målade i pandemikarantän. Ellis fick något av ett genombrott med sina gigantiska, nästan psykedeliskt färgrika målningar i Whitneymuseets senaste biennal i New York.
    Rats ämne är vit överhöghet och dess förnekelse av sin egen existens. Ellis gör tydliga konsthistoriska referenser. Hon bygger vidare på verken i Whitneybiennalen, med samma monumentala format, tjocka färglager och tillagda androgyna figurer hämtade från barndomens tecknade filmer. En helomvändning är däremot den dova gråskalan som skapar tyngd. Det finns också en koppling mellan 2020 års kris och 1930-talets depression.

© Janiva Ellis

Ännu tydligare populärkulturella barndomsreferenser finns hos Detroit- och Miamibaserade Hernan Bas, som är väl representerad i Rubell Museums samlingar och fyller ett par gallerier. De berättande, medvetet kitschiga teckningarna och akrylmålningarna bygger på ungdomsdeckare som Hardy Boys, som sedan 1920-talet format amerikanska ideal av manlighet. Utan att egentligen förändra motiven vänds blicken om och förlägger berättelserna i ett homoromantiskt skimmer.
     Mera och Don Rubell har en lång historia av att köpa in större samlingar verk tidigt av konstnärerna och i hög grad bidra till deras genombrott. I gallerierna finns verk av Jeff Koons, Cindy Sherman, Keith Haring, Basquiat och Kehinde Wiley.

Kanske är det för att Miami är en ung stad, grundad 1896, som den blivit en av USA:s mest levande scener för samtidskonst. Vi befinner oss i en tid då den amerikanska konstvärlden arbetar med att korrigera en lång tid av sned representation och exkludering. Ibland kan en tydlig ambition och sammanhang gå ut över konstnärernas komplexitet och bli ganska grundläggande förklarade, och ändå upplevas som att man vänder sig till en publik ur majoritetssamhället. I Miamimuseernas utställningar tycker jag man undviker fallgroparna. Utställningarna tar sig an missförhållanden samtidigt som man fördjupar, breddar och öppnar en väg framåt.

Miami 2021-04-14 © Mattias Lundblad