I serien där kvinnliga konstnärer möter Carl Eldhs skulpturala värld har turen kommit till Klara Kristalova. Valet är intressant då Kristalova så tydligt bryter mot Carl Eldhs estetiska formbeskrivningar, liksom den idealiserade synen på människogestaltningen.
     Det var sannerligen en helt annan tid som Carl Eldh verkade i. Många konstnärer, och kanske framför allt skulptörer, anslöt till en konstsyn som idag kan kännas tämligen förlegad. För flertalet svenska skulptörer var Rodin och Bourdelle viktiga förebilder. Men estetiken de företrädde kom att förvanskas och banaliseras under det tidiga nittonhundratalet, kanske mest flagrant av nationalsocialisterna.
    Drygt hundra år senare erbjuder Klara Kristalova ett väsentligt annorlunda sätt att närma sig gestaltningen, med frisk livskraft utan tyngande övermänniskoideal. Hennes råttor, fåglar, häxor, munnar och diverse bastardformer fungerar som rensande filter för tanke och öga.

Installationsvy med Sången om allt, textil, 150x120 cm, 2021 © Klara Kristalova

Klara Kristalova har också en internationell karriär, och det är inte svårt att förstå varför hennes ömkansvärda, men kaxiga, gestalter har så lätt att ta sig förbi alla mentala spärrar. De placerar sig någonstans mellan fabeln och den obskyra drömmen. Här finns ingen överdriven sötma och inte heller något didaktiskt eller sedelärande.
     Råttan (En gammal vän) med sina vassa klor kan eventuellt vara influerad av en verklig förlaga, men någon säker slutsats kan man inte dra. Gestalten är varken ond eller god, eller möjligen både och. Så sammansatta är i stort sett alla Kristalovas figurer. Den franske fabelskaparen La Fontaines ande svävar besjälat över dem. Men det är egentligen svårt att finna några direkt enskilda inspirationskällor eller förlagor. Kristalova är ingen sagoboksillustratör, även om jag är övertygad om att hon skulle fungera som en utmärkt sådan.

Symbios, 2021 © Klara Kristalova

Det är genom mörka undertoner och svala strömmar av svärta som Klara Kristalovas figurer skapar komplexitet. Balansgången är hårfin mellan hinsideslik dovhet, lustfylld humor och ömkansvärd medkänsla. För mycket av det ena eller det andra skulle få verken att tippa över. Som det nu är förmedlar de en svävande känsla av både obehag och lindring.
     Verket Fågelhamn ger just de associationerna. Något rovfågellikt återspeglas i näbb och klor samt i den misstrogna blicken; de mandelformade ögonen tycks inlånade från något egyptiskt, mytologiskt djur bärande på tusentals år av livsvisdom. Och kanske är det Anubis i förtäckt eller uppdaterad form som kan anas i verket Symbios – för övrigt ett objekt som sänder tydliga tankelöpor till Torsten Renqvists figurkonstellationer.
    Verket Leendet och textilen Sången om allt framstår i sammanhanget som ett dynamiskt avbrott, inte bara rent visuellt men också till sin underliggande tematik. Den rödmålade munnen lyser av kraft och inre lust – men tänder har också en annan förmåga, de kan bitas.

Stockholm 2021-05-12 © Leif Mattsson