Man kan argumentera för att en utställning med Eva Lange och Per Kesselmar reser frågetecken redan på idéstadiet. Langes skulpturer i gips och alabaster, kritvita, strängt formgivna, och Kesselmars måleri, i en färgskala från ljust till mörkare grått, kan tillsammans upplevas som att de utmanar både sinnen och tålamod till det försvarbaras gräns. Det är ingen Twistpåse som dukats upp i Galleri Hammarén, om man så säger...
     Och om man låter det stanna vid ett första intryck av obefläckad perfektion är det kanske lika bra att vända i dörren för detta är inte en utställning som försöker överrösta varken dig eller bruset utanför. Tvärtom. Detta är en lågmäld, långsam inbjudan till dig själv.

Eva Lange rör sig i cirkel runt uttryck som är både konsekventa och tidlösa. Hennes första Vallmon gjorde hon för fyrtio år sedan och den vi ser här känns som att den skulle kunna vara utbytbar trots det stora spannet i år räknat. I galleriet är Vallmon placerad i samma rum som Stora vallmon och Del av blomma, alla tre öppna, som mottagare, lyssnande efter de högre frekvenser som skulle kunna sätta det tunna godset i svängning och skapa resonanser.
     Kontrasten är stor till Oxeln i det inre rummet. Tung och orubblig står den på sin fyrkantiga bas och pratar själv med klar och tydlig stämma. Överraskningen är den vägghängda skulpturen Näsan där Eva Lange dragit ett blått streck längs näsryggen. Det enda verket i utställningen som avviker från dominansen av vitt och grått.
Varje formelement känns övertänkt och avslutat. Som om det inte fanns alternativa lösningar. Att verkslistan helt saknar tillkomstår känns följdriktigt.

Shine © Per Kesselmar (Klicka på bild för hög upplösning)

I Per Kesselmars måleri råder det motsatta. Där finns alltid en början men inte alltid ett slut. I hans verk, uppbyggda av lager på lager på lager, är förändringen själva beståndsdelen, men förändringen sker lika mycket hos betraktaren som i verken, i en process som kan beskrivas som tandemlik. Varje färgskikt som valsats på metallunderlaget – som också det bidrar till att ge verken en grundnyans – ger ett nytt djup och en ny skiftning, precis som att de förändras framför ögonen på en bara man ger dem tid och tar emot synintrycken ostört. I några verk framträder former ur lagren, i andra färger, och en del verkar pulsera svagt i de gråvita slöjorna.
     Om Eva Lange rör sig i en uttryckssfär där formen betyder allt har Kesselmars verk i princip frigjort sig från sina begränsningar. Hans bilder har i och för sig inga ramar, bara kanter, men ett utskuret foto på ett av dem skulle kunna ha nästan vilka mått som helst.

Göteborg 2021-01-19 © Olle Niklasson