Med en märkvärdig självklarhet lyfter verksamheten i Liljevalchs nu i sin helhet. Den nya tillbyggnaden knyter sömlöst an till det äldre huset interiört. Exteriört ligger den sedd från Slussen hägrande över vattnet som ett venetianskt palats. Redan efter en första genomgång är man van och väldigt nöjd med att Stockholm har tillförts dessa nya magnifika utställningsrum. Kritiken lär tystna efter ett första besök.  

Storlommar, 1901 © Bruno Liljefors

Nu ges möjligheten att se verksamheten i full drift. Jubileumsutställningen breder generöst ut sig i den äldre byggnaden som verkligen byggdes för att kunna härbärgera all den konst, hantverk och design som visats under drygt 100 år. Ett plus är att gamla sal 13 återuppstått efter att bokhandeln flyttat till det nya huset. Det var här unga ”rookies” fick hållas lite i skymundan när det begav sig under den första genomgången av samtiden år 1916.
     Rummen bjuder nu på en fullskalig minneskavalkad och den ackompanjeras av en matig katalog. Picassos Guernica liksom andra verk omöjliga för inlån finns dock med som goda reproduktioner i full skala. Arkivfilmer, texter och affischer bjuder generöst in att ta del av den förbluffande, mångfacetterade verksamheten.
     I sal två möter självklart ABC-målarna som också var de första att ställa ut: Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson. Liljefors pampiga naturmåleri får här sitt rätta element. Skrakarna lyfter över vattenytan och visar den vita buken. Storlommen passerar värdigt och skyggt, dock utan sina rubinröda undervattensanpassade ögon, som sannolikt inte syntes i dåtidens fågelkikare eller i närstudiet av den döda fågeln. För målaren är dock Liljefors i sin egen klass i alfabetet, med sin yxiga skicklighet.

Målaren, 2021 © Linn Fernström

I Liljevalchs+ två stora salar visas nya verk av Linn Fernström. Det nedre av rummen bär hennes måleri på ett fantastiskt sätt. Helheten räddar detaljerna. Men det illustrativa handlaget som tillkommit efter Fernströms längre vistelse i New York har möjligen med åren tagit udden av hennes speciella energi. När det drömska löser upp sig i den skira nästintill försvinnande växtligheten fungerar det ändå riktigt bra.
     De upplösta bakgrundslandskapen bär inte lika självklart porträtten, som förlorat den farliga spänningen från hennes tidiga verk. Makabra inslag som lemlästade kroppar och avhuggna kroppsdelar fungerande då som motvikt. Den inflikade hyllningen till Lucian Freud i Kyssen borde inspirera. Även fågelskådaren i sal 2 är förebildlig när det gäller att tillföra måleriska finesser.
     Ett mer komplicerande arbete med färgkontraster, rytm- och tempoväxlingar och ljusspel är en väg att gå, om än svår. Att utmana på den vägen och också våga måla på gränsen av sin förmåga borde ändå passa en begåvning som Linn Fernström.   

© Örjan Henriksson

I de två mindre gallerierna visas verk av fotografen Örjan Henriksson, i sin anspråkslöshet blir utställningen en liten höjdpunkt. De nästintill Malevitj-svärtade kvadraterna i nedre rummet lockar med sitt dunkla innehåll när ögat hunnit vänja sig. Triptyken är som gjord för den råa betongväggen som en själsbesläktad (kongenial) bakgrund. Dessa gallerier kommer bli briljanta för lågmälda verk, kanske särskilt skulpturala eller objektbaserade, släpljuset är lite omilt mot glasade verk.
     Det nya caféet känns stort och generöst och den finurliga spegelväggen lyser varmt och dämpar var fårad kind. Vågar man hoppas på en fin utomhusservering med sjöglimt till våren som fullbordan?

Stockholm 2021-11-03 © Susanna Slöör