Hur många hål ska man borra i en stol för att den ska förvandlas till en skulptur? Jonas Liveröd tar inga risker. Han borrar så det står härliga till och litet till. Och om det, som om alla sina verk, har han en elaborerad förklaring i form av ofta både klyftiga och roliga historier. Han är verkligen en teflonförälder till sina verk. Produktionspoängen står som spön i backen.
     Jonas Liveröds utställning i Lidköpings Konsthall är en uppfriskande rörig och brötig exposé över det liverödska idiomet. Här trängs massor av udda verk som gör det otänkbara fullt synligt och just tänkbart. Hans konstkonvention är att inget ska se konventionellt ut. Udda material har fogats samman i disparat mångfald, där inget verk behöver ta hänsyn till det andra. I tillägnelsen har man här ingen användning av ord som skönhet eller harmoni. Hellre då juxtaposition och kollisionsenergi.

På väggarna hänger textilcollage. De är monterade på kraftiga ramar och det greppet och en ibland mera utpräglad reliefverkan gör att Liveröd vill kalla dem för textilskulpturer. Några bygger på mönsterverkan och färgkontraster. I andra är collagebeståndsdelarna betydelsebärande. Här finns delar av klädesplagg, kedjor, ett siluettklipp med litterär anknytning, ett varumärke och annat smått och gott. Ibland hålls bildbyggena ihop av spännband.
     Skulpturerna ser ut litet hur som helst. Ibland bär de en enklare symbolik. En slöjdad urna står med en bunt exklusiva gamla arkitekturtidskrifter som podium. Deras estetik får tjäna som hans språngbräda och antites.
     I ett hörn står några madrasser med klassiska skulpturer som motiv på var och en. Form och innehåll drar åt olika håll. Tankarna fylls av många överraskade ”varför”. Och svaret är som oftast när det gäller Jonas Liveröds konst: ”Varför inte”.

© Jonas Liveröd

Jonas Liveröd verkar outtröttligt vilja utmana de estetiska idealen. Han tycks vilja visa att fult också kan vara fint. Kanske till och med finare. Och det kan det faktiskt vara i hans tappning. Aldrig vackert, men charmigt. Han gör verk som liksom han själv har glimten i ögat. De är laddade av antiestetik, humor och djävlaranamma.
     Utställningen präglas av vinglig leklust och färgstark skaparglädje. Han skiter inte i traditionerna. Han ger sig i stället segervisst på dem på bildstormarvis. Den därigenom rådbråkade modernismens spillror blir material till hans kaxiga och respektlösa byggen. I några av skulpturerna ingår krukväxter för att addera liv till verken.

Utställningen får inte öppna på grund av pandemin, den grisen går inte att sminka bort. Men Jonas Liveröd gör dygd av nödvändigheten. Han har byggt en TV-studio på plats i konsthallen med soffa och allt. Och inte vilken TV-soffa som helst. I ett myller av märklig konst och udda föremål kommer han att bjuda in gäster av olika slag som kan tala och samtala om sådant som är relaterat till utställningen och hans konst. Ett par program i veckan ska spelas in och sändas på hans You Tube-kanal med start i vecka 4. Liksom i hans konst i övrigt finns inga exakta regler när det gäller innehåll och format. Allt möjligt inom hans generösa ramar för konstkommunikation är möjliga ämnen.
     I övrigt får man se själva utställningen genom fönstren i den upplysta konsthallen.

Lidköping 2021-02-01 © Bo Borg