Det tar en liten stund innan jag landar i Tomas Lundgrens (f 1985) lågmälda utställning med den övergripande titeln Nachleben. Titelns antydan om ett efterliv syftar i sammanhanget mera på själva verket än på dess skapare och anknyter på så sätt till Lundgrens tidigare verk med minutiöst avmålade porträtt från sekelgamla fotografiska förlagor.

Här fortsätter Lundgren delvis med det fotografibaserade måleriet i det större verket Ammit: en skulpterad detalj från en tron, upphittad vid utgrävningen av Tutankhamons grav, återgiven i varierad gråskala i en strikt indelad, rutad version av ursprungsfotografiet. Varje liten ruta är målad för sig i randomiserad ordning och tanken på målningens fragmentariska färdigställande framkallar känslan av hur ett minne sakta och trevande återkallar ett ting, ett ansikte eller som här sett från ett mera kollektivt historiskt perspektiv: ett tretusen år gammalt objekt, en demon från den egyptiska mytologin.
     I god arkeologisk ordning fotograferades, registrerades och klassificerades objektet när det hittades för nära hundra år sedan. Arkeologens öga och förmedlande kameralins tycks här få utgöra ett slags hållpunkt i tidsspannet mellan de första förgångna blickarna och den nutida blicken representerad av och i Lundgrens målning.
     Kanske är det ur verkets synvinkel vi ska se blickens trevande återskapande. Om så, visar Tomas Lundgren på både blicken och minnets omöjliga uppgift att rekonstruera ett Där och Då; för hur vi än försöker greppa ett ursprungligt presens stannar det vid en bild, eller snarare en ny bild, ett slags memorandum av det vi illusoriskt uppfattar som ursprungligt.

Répertoire de Couleurs – utställningsvy © Tomas Lundgren

Minns hur Swann i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt helt opåkallat börjar minnas med hjälp av smaksinnet. Tomas Lundgren går i dialog med Proust – inte uttalat om just den berömda kakan, utan mera i ett allmänt sammanhang där han i en serie avskrivna anteckningar, noggrant kalkerade och uppförstorade, bokstavligen följer författarens hand och penna. Noteringarna går att läsa för den som kan franska men det är egentligen inte texten i sig som intresserar, inte innehållet i det Proust skrev, utan snarare att Tomas Lundgren genom sin återskapande handling får anteckningarna att framstå som återigen – bilder.

Bildens konkreta yta accentueras ytterligare i Répertoire de Couleurs – tolv i tunna skikt målade högst välkalibrerade färgkartor. Ursprunget ligger i ett franskt standardverk från 1900-talets början, rörande bestämningar av nyanser hos specifika blommor och frukter. Tomas Lundgrens reproduktion av de flytande övergångarna mellan nyanserna är ytterst subtil och ytans slutenhet nästan total – om det inte varit för benämningarna av färgvariationerna: Jaune Safran, Rouge Minium… Här tillför språket viss betydelse men växtvärlden bakom förblir dold.
     Det påminner i det avseendet om en konstnär som Marcia Hafif och hennes monokroma porträtt av personliga minnen och vänner. Tomas Lundgren blir däremot aldrig personlig. Han håller sig konsekvent distanserad till sitt historiska ursprungsmaterial, systematiskt översatt och rekonstruerat.
     För Passagens besökare efterlyser jag någon form av text, några nycklar in i Tomas Lundgrens konstnärskap för att lättare kunna navigera i utställningen.

Linköping 2021-09-21 © Lotta Ekfeldt