Efter två års paus på grund av pandemin presenterades i helgen en viljestark upplaga av Market Art Fair på Liljevalchs i Stockholm. Gallerierna sparade inte på krutet och i det genomgående höga färgtempot gällde det att hålla i hatten under färgkanonaderna, som inte sällan ljöd med lätt humoristisk klang.
     Men var det bara de som sjöng högst som gjorde intryck? Nej minnesvärt var inte bara färgprakten, utan även de flera stämningsfulla verken som ruvade i färgdansen.

I konsthallens första stora sal i mitten duggade de stora namnen tätt, vilka inledningsvis slog an en något mer behärskad ton. Inte minst i Nordenhakes uppvisning av två storskaliga målningar av Torsten Andersson i drabbande himmelsblått och Kirsten Ortweds tungt slingrande bronsskulpturer på ruffa träplintar. Att sedan möta Eva Langes graciösa skulpturer i alabaster på Belenius vita podier i båset mittemot blev en oväntat elegant krock. Allt övervakat av Ulla Wiggens högt hängda isblå iris, Iris XIX Lena (2021).

© Katrine Helmersson och Jone Kvie

Efter denna taktfulla inledning brakade det sedan loss rejält hos grannen Cecilia Hillström Gallery där Johan Bergström Hyldahl bjöd in till lek. En färgsprakande lurvig matta, spinnande digitala skulpturer och bakgrundsbelysta lentikulärtryck med äventyrslystna animerade figurer. Galet kul med konsthistoriska referenser som lurpassar i motiven.
     Därmed var ribban för färgtempot satt, och nog var det många som lirade efter samma taktpinne, om än med mer bekanta medel. Såsom Mark Frygells färgmättade oljemålningar med mystifika undertoner hos Andréhn-Schiptjenko, som dessutom ackompanjerats av ett gäng läbbiga skulpturer som verkar letat sig ut ur tavlorna.
     Till de mer stillsamma båsen hörde Galleri Magnus Karlssons generösa uppvisning av Johanna Karlssons dioramor skapade med skör hantverksmässig nerv, där betraktaren kunde vila sig i rofyllda novemberlandskap i miniatyr.

Utställningsvy, Larsen Warner

Med det sagt verkar det som om mässarrangörerna tänkt till i det kuratoriella upplägget då de karga landskapen sänkte tempot på väg in i Liljevalchs nya tillbyggnad. Väl inne i Wingårds sakrala betongmonument inställer sig nämligen ett efterlängtat lugn, där betraktaren kunde andas ut i sällskap av ett gäng väl valda skulpturer för den råa miljön.
     Sammanfattningsvis sågs i år en något vildvuxen mässa med schvung. Ett praktexempel får bli Larsen Warners röjiga bås där Joakim Ojanen fått fria händer att orkestrera en miniutställning med hela åtta kollegor på den förhållandevis lilla ytan. Men även mässans mer stillsamma skapelser satte spår och bidrog till en i överlag lyckad dynamik mellan inåt- och utåtvända verk.
      Av allt att döma en välkomnad fest efter det gångna årets eländigheter. Efter besöket går det inte annat än att beundra galleriernas livskraft som bevisligen stått pall mot coronan.

Stockholm 2021-09-23 © Emil Ivedal