Är vår uppmärksamhet så tillfällig att vi glömmer betydelsefulla konstnärskap om inte större konstinstitutioner frekvent visar upp dem? Ingegerd Möller (1927–2018) hade flera betydande utställningar på 1970- och 1980-talen. Hon är eventuellt mer känd för sina offentliga utsmyckningar, inte minst i Fridhemsplans tunnelbanestation i Stockholm. Ändå omnämns Möller knappt i svensk konsthistoria. Söker man i Modernas Museets databas dyker flera olika Möller upp, men bara två verk tillskrivs Ingegerd Möller och någon bild är inte tillgänglig.

Ingegerd Möller arbetade primärt med måleri, men producerade även en hel del textilkonst, vilken ännu inte har så stor status i Sverige. Hon framstår för mig på det viset litet som ett mysterium, det vill säga: hur kan det vara möjligt att ett så här gediget och starkt konstnärskap inte har uppmärksammats mer? Konsthistorien är dock under revision och jag är övertygad om att Ingegerd Möllers roll dramatiskt skall komma att förändras i denna.

© Ingegerd Möller © Ingegerd Möller

Det vi ser i målningarna och textilierna är en ingående studie av landskapets beståndsdelar och av dess narrativ. Med Möller sugs vi in i mossan, skärskådar lavar och växter, och känner texturer och fuktigheten genom penseldragen. Publiken får närma sig landskap och natur av både fysiskt och metafysiskt slag. Måleriet är inbjudande och smakrikt, och färgerna så mättade att de skapar en sensation som man oftast endast kan uppleva ute i själva naturen.

Konstnärskapet ingår givet i den koloristiska traditionen och vi kliver in i trädgårdar och lundar och möter en öppenhet i processen som inkluderar växter, fotografier och teckningar utan att det blir banalt eller konstlat. Färgerna är applicerade på ett självsäkert vis, helt utan någon tvekan inför det ”subject matter” som skall exponeras för betraktaren. Detta bidrar till den taktila upplevelsen, men det är nog tilltalet i målningarna som ger en så mustig upplevelse. Möller målar av hällar, klippor, vegetation och inte minst snö med en sådan passion som det är svårt att värja sig mot. De är dessutom komponerade med en okonventionell känsla för beskärning och disposition.

Visst känns Möllers måleri svenskt, och visst känner man 1970- och 1980-talen i estetiken, men avtryck av tid och plats förtar inte upplevelsen av ett helgjutet konstnärskap som Möllers. Målningar i skiftande storlekar känns naturligt länkade till de textila verk som visas i Konstakademiens salar. Det är ett generöst urval som ger mersmak. Ingegerd Möllers konstnärskap förtjänar sin berättigade plats i den svenska konsthistorien.

Stockholm 2021-02-27 © Jakob Anckarsvärd