Alice Neel (1900–1984) tillhör den skara konstnärer som nådde berömmelse sent i livet och ännu mer efter döden. Det verkar på hennes konst som om hon var helt bekväm med det, rentav som att det var enligt plan och en förutsättning för hennes frihet som konstnär. Hon höll envist fast vid figurationen i ett New York fullt av abstrakt expressionism, och lämnade konstriktningens centrum Greenwich Village för det mångkulturella Spanish Harlem som hon älskade. Hon var mycket produktiv, men tog inte kommersiella uppdrag. En retrospektiv vid 76 års ålder på Whitneymuseet möttes med skarp och misogyn kritik som åldrats mycket sämre än konsten.

Ninth Avenue El, 1935, 61 × 76.2 cm © The Estate of Alice Neel

Huvudnumret i utställningen är förstås porträtt, många av människorna i Neels krets av politiska aktivister, konstnärer och författare. Porträtten ger de avbildade stor värdighet och pondus, men visar också sårbarhet. Andy Warhol sitter försjunken i sig själv med bar och blek överkropp med operationsärr. Feministen Ella Reeve “Mother” Bloor är porträtterad på sin dödsbädd omgiven av anhängare, fluxuskonstnären Geoffrey Hendricks med partnern Brian vid ett bord. Det nakna självporträttet vid 80 års ålder har samma stora pondus.

Graviditet och moderskap är återkommande och ägnas en sektion av utställningen. Margaret Evans Pregnant inleder utställningen. Den höggravida, nakna kvinnan porträtteras stolt rakt framifrån. Till höger finns en spegelbild som visar ansiktet från sidan och, uppfattar jag, något åldrat. Neel idealiserar inte utan visar moderskapet både krasst och värdigt. I porträttet av konsthistorikern Linda Nochlin och hennes dotter kan man ana den egna konflikten mellan att vara en lika hängiven mor som yrkesmänniska.

Dominican Boys on 108th Street, 1955, 106.3 × 122 cm © The Estate of Alice Neel

Utställningen vidgar sammanhanget och visar hela Neels bredd i 118 verk.1930-talets ekonomiska depression skildras i gatuscener som för tankarna till fotografen Dorothea Lange. Här finns också beröringspunkter genom att båda hade samhällsskildrande uppdrag i statlig regi. Överhuvudtaget kan man ana ett seende hos Neel som man oftare träffar på hos fotografer. Mer lättsamma scener av livet på stadens gator påminner om verk av Helen Levitt. Scener av politiska sammankomster för tankarna till Danny Lyon.
     Bland alla oljemålningar lägger man in ett fåtal av hennes teckningar och akvareller från 1930-talet, som mycket intima dagboksanteckningar.

Alice Neel såg det som att hon målade sin tidsanda, och hon blir en del av den politiska aktivism hon skildrade. Ändå upplevs målningarna inte alls som daterade. Det odramatiska sätt hon skildrar könsöverskridande identitet och samkönade relationer, och hur hon överskrider sin samtids etniska tabun gör att hon helt passar in i vår samtid. Konstnärskapet är också mycket konsekvent över tid, men har en viss bredd i stil och teknik. Det är alltid djupt humanistiskt och tar de utsattas och rättvisekämparnas parti.

New York 2021-03-26 © Mattias Lundblad