Mårten Nilsson kallar sin nu aktuella visning för Spræna / Botanical. I sina två- och tredimensionella arbeten gör han platsspecifika installationer och tar tillvara loppisfynd. De länkas samman av ett gemensamt tema: växandet och bortdöendet i naturens och existensens kretslopp.
    Utbildad grafiker från Grafikskolan Forum i Malmö har Mårten Nilsson tidigt varit intresserad av uttryckskraften hos linjer och mönster. Den grafiska arbetsprocessen är tidskrävande och präglas av teknisk och konstnärlig planering, omtag och meditativt långa processer. Även slumpen ges utrymme om dess effekter fångas upp i tid.

Mårten Nilssons stora installation Botanical, på övervåningen är resultatet av ett imponerande projekt. Fem, över två meter höga strukturer, är konstruerade av urklippta och sprutmålade pappersremsor. Ett organiskt växande mönster kan anas, ett slags fraktal som förmeras genom upprepning, utvidgning, sammantvinning och flätade korsningar så att komplikationen och storleken, om konstnären så vill, kan ökas i det oändliga. Vid viktiga punkter lyser små pappersblommor upp. I vitt och ljusgult. Jag fylls av samma hänförda undran som när de första vårblommorna slår ut på vissa träds ännu kala grenar efter en hård vinter. Undrens under, att de har överlevt!
     Tyngdlös lätthet lyfter Mårten Nilssons konstruktioner trots att de förankras neråt i marken eller genom tyngdlagen. I Spræna, ett verk som placerats i källaren, anar vi ett porlande vattenfall i en spricka i bergen som titeln antyder. Efter en resa till Island kom idén att trä tio tusen glaspärlor på najtråd och forma ett slags rumsligt broderi som återupplivar vattnets skimrande glitter och ljusspel.

The goldfinch, efter Carel Fabritius målning © Mårten Nilsson

Broderier och virkade dukar, köpta på loppisar, utgör grunden för ett eget herbarium. Mårten Nilsson klipper dem i bitar, färgar in dem och skapar ett album med växtlika mönster i mörka färger. Hantverksskickligheten, här tillvaratagen från andra, fascinerar även i dessa.
     I galleriets första rum högst upp under taket hänger en liten skulptur i papier maché, en liten fågel på en taggig gren, inspirerad av Carel Fabritius målning, The goldfinch. Det brukar berättas att den sjunger vackrast när den fastnar i en törnbuske då den känner att den kommer att dö. Som ett slags signatur för Mårten Nilssons teman finns den med på alla hans utställningar.
     Visst finns förgänglighet och bortdöende som en underton bakom allt som lever men jag upplever denna utställning mer som en lovsång till det som överlever, i naturen och på jorden, trots allt. Förmeras, förgrenas och skapar nya helheter liksom fraktaler.

Lund 2021-11-23 © Kristina Maria Mezei