Det är en imponerande produktion av nya verk som Joakim Ojanen visar på Västerås konstmuseum. Återblicken omfattar endast ett halvt års arbete och utställningen skapades i tidsrummet mellan utställningarna i Los Angeles och nästa i New York. Dit flyttar för övrigt den aktuella utställningen vidare direkt efter detta viktiga besök i uppväxtstaden Västerås. För den som är särskilt intresserad av den form av neonaivism som lånar drag från den tecknade serievärlden, cartoons och animationer är utställningen en högtidsstund.

Joakim Ojanen lämnade Konstfack som grafisk designer och illustratör 2016 men hann under tiden ”som hobby” också utveckla sig till en skulptör av rang, med det glaserade stengodset som igångsättare. Men verken överförs även till brons och aluminium. I första rummet umgås de meterhöga figurerna med teckningar och målningar i större format. Man kommer att tänka på barndomsleken där någon började teckna huvudet, för att nästa utan att se resultatet tecknar vidare på kroppen. Resultatet vecklas ut som en överraskning. Joakim Ojanens figurer är ofta ett litet kollektiv bestående av kroppen med sin levande huvudbonad. Ögonen växer sig långa och synar lemmarna som slingrar sig och faller tungt kring figuren.

Installationsvy © Joakim Ojanen. Foto Valdemar Asp (Klicka på bilden för hög upplösning)

I texterna till den kommande katalogen skriver den Los Angeles-baserade konstkritikern David Pagel om den konstnärsgruppering han kallar ”the Chicago Imagists” som jämförande referens till Ojanens bildvärld. Den gemensamma nämnaren beskrivs som en personligt verkande seriealbumsestetik utan ambitioner att attrahera en masskultur. Uttrycken är till för den mindre kretsen av entusiaster som vurmar för ”odd balls” och ”lowbrow adventures”. Samtidigt lyfter Pagel också fram vars och ens minnen från barndomen, den som egentligen var rätt så lycklig och händelselös, men som för individen bestod av en serie prövande misslyckanden i vardagen. I Joakim Ojanens skulpturer är figurerna på gränsen till att tappa sugen och situationerna känns igen.

Installationsvy © Joakim Ojanen. Foto Valdemar Asp (Klicka på bilden för hög upplösning)

I den aktuella utställningens inre, nästan helt mörklagda rum har en ”terrakottaarmé” av tillkortakommanden radats upp. Deltagarna står med tårar i ögonvrån fixerade i fältet av sand; fångarnas kör stämmer mediterande upp till en vandring över suckarnas bro. Verket ackompanjeras av stengodsets egen sång i form av inspelade knäppningar som glasyren ger ifrån sig efter bränningen och porslinets pysande möte med ett vattenbad.

Det som framför allt suger tag och imponerar är Joakim Ojanens driv att ur intet utforska de figurer som sedan väljer att låta sig lockas fram. Titlarna ruvar han på i veckor för att i efterhand bekräfta sitt möte med verkens inneboenden. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över den teatrala potentialen och sceniska perspektiv som figurationerna i sin samhörighet låter utspela, där skulpturen möter sitt porträtt på väggen eller förebudet i teckningen bredvid. Här finns en framtida dramaturgisk potential. Det skulle vara mycket intressant att se Joakim Ojanens karaktärer regisseras för att bilda dramer efter en i förväg vald eller upprättad pjäs – kanske ett barndomens slutspel i väntan på Godot eller en finurlig spöksonat.

Västerås 2021-04-21 © Susanna Slöör