Diana Orving slog igenom som modeskapare men har de senaste åren frångått kroppen som bärare av hennes kreationer till förmån för ett friare skapande. I Närmanden möts vi av skira tygkonstruktioner som upptar konsthallens rymd, hängande från taket eller uppnålade mot väggarna, och textila målningar uppspända på ram.

Det centralt placerade verket Förhandling är en abstrakt gestaltning av relationer som består av två delar i vardera svart och vitt. De drar åt olika håll, men måste samspela för att ge plats åt varandra. Rörelsen i de olika delarna är ett slags dans. Som tidigare dansare har Orving i sitt mode förhållit sig till kroppen i rörelse med ett strävande efter ett tillåtande och inkluderande mode. Utan den mänskliga kroppen som ram blir verken här egna arkitektoniska kroppar som förhåller sig till rummet och varandra. Här är det sömmar som skapar volym och blir det skelett som definierar verkens kropp. Textilens inneboende taktilitet och dess förhållande till klädnad förstärker det kroppsliga uttrycket.
     Verken upptar rymd men binds samman genom smala tunnlar eller portaler. Det är som om det börjar i något litet och växer utåt för att expandera i böljande former. I Rym mig skapar sömmarna en portal som tycks önska en kropp. Konstruktionsmässigt kunde det vara en kjol, platt uppnålad mot väggen.

Avstånd © Diana Orving (Klicka på bilden för hög upplösning)

I Avstånd är de skira konstruktionerna uppspända på träramar monterade med avstånd till väggen för att tillåta skuggspel. Titeln till trots känns de intima, närmande och sköra. Verken får genom det skira materialet en luftighet och lätthet. I fyra mer opaka verk av mörkt siden har sömmarna ljussatts med vit färg.
    De är som skulpturala tolkningar av Georgia O’Keeffes abstraherade blommålningar. Jag tänker även på Robert Mapplethorpes verk Untitled (Blue underwear), där ett par kalsonger trätts över en ram. Det erotiska i såväl underkläder som Mapplethorpes och O’Keeffes blombilder finns också i Orvings verk, där man ibland kan ana organ i konstruktionen.
     Det är dock inte erotiken som tar överhanden, utan intimiteten. I tre små kokonger inkapslas hoprullade pappersbitar knutna med människohår. Här finns ett tystare tilltal än i de monumentala hängande konstruktionerna. Det finns en materiell koppling till sidenet, som utvinns ur sidenlarvens kokong, men också till kokongen som symbol för metamorfos som känns betydande för läsningen av verken.

Varberg 2021-08-16 © Marcus Appelberg

Fotnot: Utställningen är en del i det regionala projektet Mode: Yta med djup som under året utforskar mode på flera platser i Halland.