Kopplingen till konsthistorien är stark och lustfylld med tydliga referenser till flera av modernismens namnkunniga utövare. Henry Moores ande svävar oblygt över presentationen, såsom inbjuden till strandparty i den stekande, gotländska solen. Leo Parks måleriska självförtroende tycks stabilt, vilket gör att han kan kosta på sig rena nöjesresor bakåt till Picassos plastiska period eller till Matisses dansanta odalisker.
      Men humorn och de anarkistiska tilltagen är sällan långt borta. Ibland tar de form av ekivoka tatueringar eller utskjutande svällkroppar, ibland som kladdigt glassätande med sensuella undertoner. Erotiken, kärleken och glädjen över livet självt är vad som utmärker "homo ludens" (den lekande människan) och den livslusten kan knappast skildras bättre än i dessa intensiva målningar av Leo Park.

Amalthea © Leo Park

Leo Park (f. 1980) tog sin masterexamen från Konstfack 2019, och tycks ha använt sina studieår väl. Det vi ser på den aktuella utställningen är mogna tillämpningar utan synbart sviktande tillit till form eller uttryck. Konstnärens ålder skulle kanske vara svår att ana om det inte vore för de återkommande avstegen från den mer renläriga modernismen. Här finns, trots de historiserande inslagen, en omisskännlig samtidskänsla och attityd. Exempelvis dyker en smartphone upp som kontrast mot den solbadandes kropp, och den rinnande glassen på Amalthea ges en serieteckningsliknande glättighet, långt ifrån vedertagen praxis under strängare konstepoker.

Kanske är det just avstegen från huvudspåret som ger målningarna deras dagsaktuella karaktär. De anknyter till den senaste neonaivistiska strömningen på den internationella konstscenen. Här handlar det om en väl presenterad utställning med ett tydligt statement, speciellt vad det gäller form och visuell tillämpning.
     Det teatrala och vagt surrealistiska draget är också intressant. Som plastiska dockor i drömska tittskåpsscenarier tycks kropparna nästan sprängfyllda av gåtfulla symboler. Ekot från den poetiske surrealisten Yves Tanguy och hans lekfulla formalfabet är möjligen en av många tänkbara kopplingar. Och som en mer samtida referens kan man nämna amerikanskan Dana Schutz.
      Men för Leo Park är det Gotlands solblekta kalkstensstränder som slår an ackordet, där de dansvilliga kropparna får stå för den mänskliga åtbörden i återfunnen form.

Stockholm 2021-04-27 © Leif Mattsson