Det går knappast att kalla Party för Öyvind för en vanlig utställning, det är snarare en kulturhistorisk dokumentation och mäktig manifestation. För mig firar den en särskild tid då historien stod i zenit, på väg att bli den bästa av världar. Allt var fortfarande möjligt och framåtskridandet som genuin, positiv och förändringsvillig kraft var självklar. Konsten var satt i centrum för den rörelsen. Höjdpunkten nåddes 1967 samma år som vännen Claes Oldenburg arrangerade ett party för Öyvind Fahlström i New York. En födelsedag och lyckosam galleriutställning skulle firas med trehundra inbjudna och femhundra kom.

Section of World Map – A Puzzle, 1973 © Öyvind Fahlström (Klicka på bilden för hög upplösning)

Jag tror att alla som har en direkt relation till åren i mitten 1960-talet kommer få en stark igenkänning av att stiga in på Sven-Harrys konstmuseum. Hela härligheten med 350 verk har sammanställts med kärlek och enastående nit av Barbro Schultz Lundestam i samarbete med Gunnar Lundestam. Ett varningens finger får höjas för att det verkligen inte räcker med ett besök. Men det första är tillräckligt för att ge åtminstone en initial, visuell överblick.
     Man frestas att nöjd gå därifrån med katalogen för att i lugn och ro studera och stämma av de första intrycken. Men det kommer också att ta tid, om än med förväntat, värdefullt resultat. De närmare 450 sidorna är sprängfyllda med text och bild, på glansigt papper och med en satsbredd som hallucinatoriskt verkande tar upp hela sidan på sina ställen. Tålamod anbefalls. Materialet hade räckt till minst det dubbla sidantalet.  

Installationsvy

Det här är också en samling bildkonstverk, filmer, texter, bokomslag, objekt, ljud, serier, collage med mera som alla utan direkt relation till årtalet bör se. Den borde intressera både konstnärer och verksamma inom grafisk design, digitalt och analogt.  Varje kapitel i boken som har sina motsvarigheter i rummen tål att fördjupa sig i.

Jag faller direkt för de tidiga kontakterna mellan tecken- och symboltörstande Öyvind Fahlström, som firar framgångar i Paris samtidigt med Thea Ekström. Det som skiljer dem åt idag är att den ene blev en världsstjärna och den andra glömdes bort.
     Men vilken intressant bildskapande period var inte de sista åren på 1950-talet och första på 1960-talet som verken exponeras här. Både Fahlström och Ekström bjuder på pusselbitar som jag kan sakna i dagens semifigurativa och abstrakta måleri: känsla för rytm, tempo och tystnader. Ytans partitur vibrerar i deras händer av mikrohändelser, koncentrationer, intensiva isättningar, myller och lugn. Till delar bidrar den blandteknik, till både material och verktyg, som de båda tillämpar för att bygga sina flöden av händelserika vibrationer och koncentrationer. Här finns ett skafferi att inspireras av.
     De musikaliskt/lyriskt verkande mötena ljud, ord och bildexperimenten ges i överflöd oavsett huvudsakligt uttryck. Missa inte heller Åke Hodells fina diktuppläsning och hyllning i glasgången utanför entrén.   

Stockholm 2021-09-15 © Susanna Slöör