Olivia Pettersson Fleur och hennes kolleger på Kungl. Konsthögskolan skapade tillsammans ett ordentligt avtryck i den gemensamma examensutställningen på Konstakademien våren 2018. Jag minns i hennes fall särskilt den gigantiska skärmen från golv till tak med sinnrika collage. Hon fogade samman infärgade remsor för att kunna skapa intrikata möten mellan de olika skikten. Flätningarna kan påminna om såväl folkloristiskt hantverk som ljudgenererat datorklotter.
     På den aktuella utställningen är uttrycket fortsatt starkt, men de enskilda verken är något tuktade av lådramarnas museiglas. Tänk om hon hade fått breda ut sig i galleriets största rum. Det hade blivit magnifikt; kraften att klara den uppgiften har hon. Nu prövas istället vingarna i det något mindre formatet för att ge rum åt galleriets samlingsutställning med beprövade kort.

Pettersson Fleur lyfter sin tradition med sax/skärverktyg och papper i gott sällskap med exempelvis norska Ellisif Hals. Jag kommer även att tänka på en målare som Magnus Alexandersson. Där han arbetar med rummet så leder Pettersson Fleur in tankarna mot vägar, kommunikationsförbindelser och visualiserade sekvenser. De påminner om ordflöden som bildar ett slags invävda mönster. Text härstammar ur begreppet väv.
     Hålslagens taktfasta perforerande som i pärmade papper eller hålkort skapar också referenserna till ljud; färgbruset och linjernas olika frekvenser fogar sig till rytmer, emellanåt till figurer. Ljudpoemen går högt upp i färg, men Oliva Pettersson Fleur håller också tillbaka med balanserande kontraster. Släppen av remsor över ytterkanterna förstärker känslan av att collagen låter sig avlyssnas. Det ska bli intressant att följa henne vidare och gärna i stora format.

World in Relation © José Vera Matos (Klicka på bilden för hög upplösning)

Galerie Nordenhake presenterar José Vera Matos verksam i Peru. På håll genom gallerifönstret är intrycket återhållsamt. Men innanför dörren och nära inpå denna märkliga bildskrift som konstnären präntat med versaler växer världen. Han kopierar text utan mellanslag och skiljetecken hämtade ur den västindiske poeten och filosofen Édouard Glissants bok Poetics of Relation. Texterna bildar mönster och uttrycket är givande att jämföra med ovan nämnda konstnär Olivia Pettersson Fleur. Här finns släktskap och väsentliga skillnader, självfallet. Ordklustren infogar José Vera Matos i former efter geometriska mönster hämtade från hantverk från tiden före det spanska inflytandet.

Monomanin och det excentriska, tålamodsprövande arbete som konstnären lagt ned är djupt fascinerande, men inte ett ovanligt konstnärligt grepp. De skulle kunna sammanfattas som besvärjelser mot tiden som frammanar möjligheten till räckviddslösa resor som Alice genom kaninhålet företog till de alternativa historierna.
     Presstexten lutar sig välbekant mot ett postkolonialt tankegods och sökandet i dunklet kring den andre. Men här som oftast är det omöjligt att visualisera idéernas och pretentionernas innehåll vilket i mina ögon är rimligt. Här finns andra vägar att följa, som promenaderna i tyske författaren Robert Walsers (1878–1956) mikroskrifter eller varför inte finna referenser till schweizaren Wölflis (1864–1930) rädsla för tomrummet.
     José Vera Matos monomani griper särskilt tag i verket som hänger på baksidan av den fristående kortväggen i första gallerirummet. Här bryts ”ORD”-ningen också av infall med störningsskapande mönster.

Stockholm 2021-01-26 © Susanna Slöör