För att fira sitt 15-årsjubileum har man i år bjudit in den irländske skulptören Sean Scully som visar sex verk. Men det är inte dessa man först möter utan en klurig skulpturgrupp som består av en gummiliknande rosa cabriolet, (Fat convertible) och dess trefotade förare (Big) av österrikaren Erwin Wurm. Liksom i hans hoptryckta hus han visade 2015 finns här en ironisk vinkling av den värld vi lever i.
     Maria Miesenberger speglar samtidigt i förvrängd form den omgivning som hennes skulptur Reflection on presence of time fångar upp.

Reflection on the presence of time © Maria Miesenberger Spring © Tony Cragg

Efter denna inledning möter man Sean Scullys tunga, lådformade konstruktioner. En del av skulpturerna är gjorda av återvunnet material som järnvägssyllar eller gamla galvaniserade vattentankar men även av cortenstål och rostfritt stål. Med ett undantag tycks de dölja slutna, lite hemlighetsfulla rum och vilar tungt mot granitklipporna. Undantaget är Air cage med sin uppbrutna skulpturala form som man kan betrakta både utifrån och inifrån. Skulpturer man kan gå in i skänker en betraktare nya perspektiv där man upplever omgivningen direkt involverad i skulpturens formspråk och uttryck.
Varför görs det inte fler sådana skulpturer?

Anna © Jaume Plensa

Återvunnet material har också Jenny Carlsson använt sig av i verket Himmel lätt och tung som bly/kärna. Här är det begagnade jordbruksredskap som har lämnat sina roller som markberedare eller skördemaskiner och strävar upp mot en svävande tillvaro.
     Coderch & Malavia har i sitt verk Giant of salt  också spänt kraften uppåt i form av en gestalt som intagit en yoga liknande ställning, där kroppens båge spänner emot bergets former. Det är en stor och högt placerad skulptur som utgör ett monumentalt riktmärke i parken och ger tankar till människans kamp mot och med naturen.
     I Earth av Ida Koitila har jorden förvandlats till en växande varelse och
livets spirande finner också sina former i Tony Craggs Spring och In praise of subtleties av Elsa Binder Ekedahl. Den senare lyser ren och vit i sin karga omgivning och skapar en rogivande känsla. Detta var ett urval av de arton verk som visas i årets utställning där Anna av Jaume Plensa sedan några år tillbaka har blivit stationär och i sin storlek fungerar som ett landmärke från havet.

Att vandra bland skulpturer i en naturlig miljö får mig att uppleva hur skulpturer oftast känns påtagliga och gripbara på ett helt annat sätt än tvådimensionella bilder. De försöker inte vara illusionistiska eller lura ögat utan står där för vad de är utan dolda avsikter, och där finns en relation mellan skulpturens kropp och min kropp. Det är nog ett skäl till varför det är så behagligt och inspirerande att vandra runt i en skulpturpark.

Tjörn 2021-06-30 © Jan Manker