Det verkar väl helt överflödigt att säga om ett platsspecifikt verk men Lala Raščićs The more tounges you silence, the more they talk känns som om det vore skapat för Röda Sten Konsthall. Då är det ändå bara Poppea’s pans, samarbetet med Göteborg Baroque, som är helt nyskapat, men tack vare ett starkt övergripande koncept och säkert också fingertoppskänsla från curator Amanda Puzićs sida, så framstår de övriga verken som lika självklara delar i det större sammanhanget.

Utställningen tar upp hela tre våningar där mittenvåningen huvudsakligen är ett ”making of” med skisser och bakgrundsmaterial. På våning fyra visas den halvtimmeslånga tvåkanalsvideon EE-0 där Lala Raščić gestaltar spindelkaraktären Arachne i läsningen av de klassiska myterna ur ett feministperspektiv.
    Våning tre, inte utan orsak kallad Katedralen, är spelplatsen för Gorgo och Poppea’s pans. Det stora rummet har en tacksamt lång efterklang och är mycket dramatiskt men också traditionellt ljussatt – tänk Livrustkammaren – där bild- och ljudverk, skisser, ljusprojektioner och Medusas kopparrustning presenteras.

© Lala Raščić

I videon Gorgo spelar Lala Raščić upp Medusa, mest bekant av mytologins tre gorgoner, och den profetia Raščić gör i EE-0 om att förena Medusas avhuggna huvud med hennes kropp. I delar av videon är rustningen försedd med kontaktmikrofoner och genom att slå, klappa och skrapa på kopparplåten skär hon rakt in i Göteborg Baroques harmoniska vokalklanger med processat metalliska ljud.
    Poppea’s pans, skapat för utställningen och planerat som en konsert, fick under pandemin ersättas av ett digitalt projekt där barocktonsättaren Claudio Monteverdis opera Poppeas kröning knyts samman med en gammal tradition hos bosniska kvinnor: att sjunga med rösten riktad mot runda bakformar. I utställningen roterar formarna framför högtalare som spelar upp valda utsnitt av operan och en svävande filtereffekt skapas.
     Lala Raščić sammanfogar här folkliga sedvänjor med högreståndskultur, och genom att utgå från en opera baserad på historiska personer – kejsar Nero, hans älskarinna Poppea, och där filosofen och politikern Seneca levererar repliken som citeras i utställningens titel – blir relationen kön och makt tydlig.

På ett plan är Lala Raščićs The more tounges you silence, the more they talk enkelt att sammanfatta: det handlar om en feministisk läsning av historien i alla dess delar som sedan tolkats konstnärligt. Det är inte första gången. Däremot är det sällan man ser det så ambitiöst gjort och genomfört med en så bred konstnärlig palett. Samtidigt medför den konceptuella konsekvensen att det personliga och spontana uteblir.
     Sex minuter in i Gorgo räcker plötsligt Lala Raščić ut tungan genom sin kopparmask, och hur väl grimasen än må ha passat temat, satte det köttsliga utbrottet samtidigt också ljuset på hur strängt regisserat The more tounges you silence, the more they talk är.
     Lala Raščićs har uppenbarligen valt bort spontaniteten och det personliga, och det är naturligtvis hennes ensak och säkert noga övertänkt, men de sekunder hon räckte ut tungan gjorde mig medveten om någonting jag också saknade i utställningen.

Göteborg 2021-02-20 © Olle Niklasson