Cirkeln står för helheten och alltet, kring den formen väver Samaneh Reyhani sin poetiska värld, kring väsendets och varats möjligheter och tillkortakommanden. Nu har turen kommit till det melankoliska anslaget och hennes eldsring har förvandlats till flytande bly i träets ådringar. Duvblått är anslaget, kaboud på persiska.
     Inspirationen är hämtad från 1200-talets romantiska poet Nezami och berättelsen om platsernas temperament utifrån sju prinsessor (planeterna) i dikten Haft Peykar. Från Öst till väst har människans medvetande om världen historiskt och poetiskt byggts utifrån korrespondenser mellan materiens element som speglar av inre dimensioner. Samaneh Reyhani låter sig inspireras likt konstnärer i alla tider att följa dessa spår för att utveckla sitt särskilda tilltal. Det gör hon alldeles strålande i den här utställningen med endast tre verk, men som hänger samman med tidigare uttryck för sin utvalda elementlära.

Saghi, 2021, marmor © Samaneh Reyhani

Jag ser fram emot att så småningom få möta Samaneh Reyhanis ringskulpturer samlade. Nu ljuder ändå malmen från denna mer konvulsiviskt slutna form i mjukt framsmekt trä, som en fuga till hennes tidigare verk (se tidigare recension>>). I den här skepnaden kallad Kaboud verkar avgrunden mellan del och helhet vara oöverkomlig som en ”sehnsucht” (längtan) av bästa romantiska snitt. Som skulptör fortsätter Samaneh Reyhani att imponera med sin konsekventa poesi och materialtekniska förfining.   

Stockholm 2021-10-13 © Susanna Slöör