Pianokropp kallar Windy Fur Rundgren en invecklad form vars veckade konturer bänder dukens kanter till bristningsgränsen, samtidigt som den motsträviga spänningen hålls i balans. Formen härrör, som hon förklarar, från två sammansatta flygelkroppar. Hon har arbetat med den i flera år. Jag möter pianokroppen på Enköpings konsthalls aktuella utställning i en lite annan kontext än tidigare.

Vi befinner oss i rågången mellan kaos och ordning. Utställningen är omsorgsfullt upplagd, som vore den ackompanjerad av en musikalisk föreställning. Besökaren leds från det första rummets stilla tonande mångfald, där grundteman varieras och referenser anropas, genom det mellersta rummets mjukt klingande men viktiga dissonanser, där vi skönjer arbetsprocessens essens, till sista salen. Här kulminerar utställningen. I ett av hörnen sitter Spegelflickan med mjuka skumgummiben på en halmbädd med en blankt skinande plåtskiva som hålls upp av hängslen, målade och faktiska som grova bärselar. Scenen assisteras av den sjungande skogskören, ett antal gråa byster och ett par upp- och nervända kantareller. I andanom hör jag deras sång som välorkestrerade men oartikulerade musikaliska skrik och rop.

I denna sal hänger även den redan omtalade pianokroppen i ny tappning, liggande på sidorna, målad med mjukt skuggade fasetter. Som om den rena tankens och andens klara ljus vi mötte i första rummets största målning, Tzim Tzum lady, hade gått i moln.
     Andra bilder har ett sinnligt anslag, som vore de spår och avtryck, avskalade teckenlika former. Muggens öra, en brödlimpa med stöd, (med stark erinran om Torsten Anderssons måleri) stavar eller lustiga käppar, de bildar ett alfabet som kan övergå till realistiska, igenkännbara naturformer, fåglar eller träd, eller referera till grundläggande geometriska element som hos Malevitj.

Vårpiano rister © Windy Fur Rundgren

Med sin eklektiska nyfikenhet på anarkister, animism, kabbala, ljusgudar i olika religioner, kaosforskning och geometri gestaltar Windy Fur Rundgren processen innan ordning och reda helt upplöses. Inför en mindre objektsammanställning, ett assemblage med titeln Grilla korv med glöden av de vises hjärtan, åtföljd av två mindre målningar, känner jag en inbjudan till konstnärens pågående arbete, till ett besök i ett slags alkemistens laboratorium. Den röda korven som sticker upp omges av blommor och en fröställning, av gåtfulla avgjutningar i tenn och gips som efter inre organ. Det som är nedan är såsom det som är ovan, så lyder titlarna på angränsande verk med en fras lånad från hermetismen.
     Utställningens titel Skogen lyssnar antyder att allt hänger samman och att slumpen och associationerna i arbetsprocessen är ständigt välkomna. Det fula, bisarra, groteska, ja det oförutsägbaras poesi ger en befruktande rikedom. Jag stannar upp inför ett par silikonskulpturer med obestämbar arttillhörighet, som Elefant-fisk-fågeln, och konstaterar att den dogmatiska surrealismen har intet här att göra.

Enköping 2021-04-21 © Kristina Maria Mezei