Disa Rytts verk tillhör kategorin som måste ses i verkligheten. Med sin kropp måste betraktaren infinna sig i rummet, svepa med blicken och känna in objektens materialitet. Bara så kan bilderna uppfattas och bli till, för det finns nämligen ingenting att förstå. Inget innehåll att tolka, ingen berättelse att lyssna till och ingen dold symbolik att finna. I stället erbjuder bilderna visuella ansatser där det är upp till betraktarens nyfikna blick att aktivera dess potential.
     Kanske kan den geometriskt exakta bildvärlden upplevas som enkel vid första anblick om den bara syns återgiven på bild. Allt är rakt och tydligt, konkret och exakt. Men när man möter verken med kroppen finns där en suggestiv öppenhet. Materialet suger in och formen skjuter ut, och det är här, i mellanrummet mellan det fysiska och det imaginära bildrummet som de har sin verkan.

Att verken upplevs som konkreta objekt i rummet har att göra med deras påtagliga materialitet. Över ramarna som skjuter ut en bit från väggen har transparenta polyesterdukar spänts hårt, varpå gesso och vinyl applicerats i exakta färgfält. Genom dukarna sipprar sedan ljuset in och avslöjar den bakomliggande väggen, aluminiumramarnas glans och träramarnas ådringar. Att röra sig framför verken innebär på så sätt att bokstavligen se igenom materialet, vars visuella uppenbarelse skiftar med rörelsen och ljuset. Snarare än ytmässiga bilder upplevs de därför mer som tredimensionella installationer.

Apart (diptych), 2021 © Disa Rytt (Klicka på bilden för hög upplösning)

Vad gäller formen är det omöjligt att inte associera till Olle Baertlings öppna former som skjuter ut från dukens kant. Men till skillnad från Baertlings former som tar sats mot oändligheten, verkar Rytts geometriska mönster utgöra utsnitt ur en redan given helhet. Här blir det upp till betraktaren att, genom den seende akten, fullborda formen i mellanrummet mellan dip- och triptykernas delar. Därmed blir också det rena gallerirummet en viktig plats för blicken som där kan svepa fritt över de vita väggarna.
     Med det sagt är det lätt att finna många konsthistoriska utgångspunkter för dessa bilder – såsom konkretismens ideér om den autonoma bilden som oavhängig symboliska betydelser, och minimalismens insisterande på vikten av verket som fysiskt objekt i rummet. Men utan att endast återupprepa knyter Rytt ihop dessa idéer med en innerlig materialkänsla, där resultatet känns helt och hållet samtida. Möt dessa verk med kroppen, och seendet ska ta form.

Stockholm 2021-05-05 © Emil Ivedal