Senast Omkonst skrev om Ragnar Schmid var 2014. Då föreställde bilderna pulserande röda gym och karaktärerna pressade sig ner i plankan. Bildvärlden känns naturligtvis igen även denna gång, men borta är gymmen och, till stor del, den ilskna röda tonen. Här går scenerierna i företrädesvis brunt och rosa. Schmids karaktärer avbildas framför ett bildplan som egentligen saknar såväl djup som ljus. Det är färgfält som förenklat målar upp en scenografi. 
     Här står Killar som röker, möjligen på en skolgård, glöden är kanske det mest utmärkande i målningen. I Ledningsgruppen sammanträder samlas en grupp människor runt ett bord, men här finns inga pappershögar, inga beslut att tas. Ansiktena är så förenklade att de saknar personlighet. I flera bilder avbildas småflickor. Killarna är tuffa och röker medan flickorna vandrar eller flyger bland molnen. Killarna samlas i gäng, men tjejerna vandrar ensamma över bergen eller genom haven. 

Teckning © Ragnar Schmid

Till sin uppbyggnad eller estetik är målningarna inte väsensskilda Lena Cronqvists, men Cronqvists absurdism och mörka lek besjälar också hennes karaktärer, något som delvis saknas i Schmids gestalter. Cronqvist och Schmid delar ett naivistiskt manér men det är något med färgpåläggningen, tonen och bilduppbyggnaden i Schmids bilder som inte riktigt fungerar, som jag ser det. Det är något för grovhugget för att jag ska vilja spendera någon längre tid med målningarna.
     Blommorna brinner är kanske en höjdpunkt, här lyser färgerna starkare och det röda och rosa kontrasteras med turkost: målningen har en större vidd såväl färgmässigt som kompositoriskt. Likväl sticker Frankensteins förvirring ut, med sin övervägande komposition av turkos färg. Den kontrasterar de bedrägligt enkla kompositioner som annars tar överhanden, för att låna en formulering från tidigare recension. 

Utställningens teckningar lockar mer. Här tecknas en man med bestört min som håller upp ett papper som tycks upplösas. På teckningen står skrivet ”formulär för avvikelserapporter”. På en annan, liknande Ledningsgruppen sammanträder, står det ”delegationen för korrekta utbetalningar”. Det finns något i den absurda byråkratin och människans hjälplöshet inför den som här beskrivs på helt rätt sätt. De förvrängda perspektiven och tillplattade scenografierna ställer vår tillvaro på spel, men likt ett formulär i en pappershög försvinner också karaktärerna i meningslöshet. 

Göteborg 2021-10-13 © Marcus Appelberg