Mot en eldsflammande himmel och ett blåsvart landskap har en man gått ner på knä, som i färd med att be om hennes hand – hon som står bredvid, höggravid i uppknäppt träningsoverall. En ödesmättad scen. Olle Schmidt (f. 1960) ger inga ledtrådar mer än titeln: Moonlight serenade och känslan av att det sjungs på sista versen kryper onekligen på — Glenn Miller får säga vad han vill…
    Det är Olle Schmidts senaste verk i den här ganska omfattande utställningen på femtiotre målningar och fem skulpturer i keramik. Delar av utställningen visades på Luleå konsthall förra våren. Men här finns en hel del nya verk, många i det mindre formatet som möjligen kan beskrivas som målarprocessens ”bredvidverk” — ett flöde av rapsodiska små enaktare.

Men tillbaka till den dystopiska serenaden. I Olle Schmidts bilder är galghumorn aldrig långt borta men kanske en något dovare ton än vanligt vilar över åtminstone de senare verken – eller så har det med hängningen att göra. I det första utställningsrummet figurerar en del skelett, dödskallar och en och annan vålnad – knappast gravallvarligt men inte heller helt i avsaknad av ett stänk memento mori. Strofer ur Gunnar Ekelöfs En Mölna-Elegi kommer för mig, ni vet där ”den benlöse sprang och den fingerlöse spelte på guitarr så det klang” — ytligt sett bara en visuell association utan något egentligt samband, men det är så kontakten med Schmidts verk ofta fungerar: tanken liksom lättar och rör sig friare och plötsligt har den tagit sin egen väg.

Cost in itself © Olle Schmidt

Och det här tillåtande, fördomsfria draget överensstämmer också med Olle Schmidts sätt att hantera sina referenser där såväl kopplingar till konsthistoria och musik som populärkulturellt bildmaterial blandas, ibland som det verkar – lite på måfå. Schmidt litar nu på sin process, på bilden men också på att vi som betraktare gör vår del. Ett visst mått av autonomt läsande krävs dock ibland för att hänga med i dramatiken.
     Olle Schmidts bilder kan förstås läsas mera konkret; trådar kan dras till både aktuellt coronaläge och miljö- och klimatfrågor. Men att stanna där vore också att missa det magiska i skådespelet där gränserna för tid och rum verkar ha förskjutits, lövtunnor sprutar pyrotekniska kaskader och där det är helt i sin ordning att ha en liten farbror i cylinderhatt på ryggen.

Norrköping 2021-02-20 © Lotta Ekfeldt