Som pulserande in- och utandningar hänger Gunilla Sköld Feilers tuschmålningar i rader. Utställningens strikta uppbyggnad blir den perfekta grunden för att visa dessa livstycken. Liv i bemärkelsen samlad livserfarenhet och konstnärlig reflektion fyller hennes dräkter, den ”senbarocka själens” klädnader och minnesmönster. Velázquez spanskt utsirade och hårt snörda prinsessor får här sin upprättelse och kropparna tillåts flöda trots begränsningarna. Kvinnoliven pulserar i nygammal skepnad men trots melankolin vajar de en smula hoppfullt. Barndomens prova-på genom klippdockans fantasi och upptäckarlusta prövas i backspegeln.
     I det inre rummet presenteras brottstycken ur garderoben, en krage, en spets och undren närmast huden. Gunilla Sköld Feiler låter alla tider rinna genom bilderna drömda, gömda, glömda och nästan återfunna. Tiden rår ingen över, den väver med eller utan tråd.

Pupporna © Gunilla Sköld Feiler

Förutom tuschmålningarna på rispapper, finns också ett antal objekt. Jag fastnar för det delvis nedmonterade golvuret som berövats sin pendlande funktion och process. Den minimala klossen för låset, som förseglade tidens motor, har här omvandlats till en vagn åt en minimal häst, en dragare för evigheten. Tiden rår som sagt ingen över.
     I videon bredvid blänker det till som av en tår i flickan Gunillas öga. Hon syr på låtsas i det folkbildandet TV-klippet om vår skola (1950-60-tal).

Vi bär alla trånga livstycken, antingen man snördes redan som barn eller successivt under vuxenlivet. Men de går att vara i greppet och samtidigt kränga sig ur vittnar åtminstone den här utställningen om. Spåren både förskräcker och löses upp märkligt momentant.
     Det är en lisa för själen att ta del av en så väl genomförd och vacker utställning. Gunilla Sköld Feiler visar med lätt och säker hand vilken utomordentlig målare hon är. Tur att tiden till sin läggning är tillräckligt barock för att emellanåt tillåta det poetiskt lågmälda livsbryderierna.

Stockholm 2021-05-18 © Susanna Slöör