Årets sommarutställning i Meken har titeln Tillbaka till naturen. Inte som Rousseaus paroll på en ontologisk grund, snarare utifrån ett personligt perspektiv, där enskildheterna – i meningen träd, växter, alger, svampar och buskar – får definiera begreppet natur. Givetvis överlappar definitionerna varandra till viss del, men ändå är kanske avsikten med utställningen att själva konsten, de skapande associationerna, kan överbrygga glappet mellan frågan och föreställningen?

”Omnia mutantur”, en del av ett latinskt citat från Ovidius Metamorfoser, är utgångspunkten i den finska konstnärsduon IC-98s videoverk. Allt förändras men ingenting förgår; energi blir materia och materia blir energi. Var berättelsen börjar är oklart, kanske i ett övergivet hus där en man någon gång har levt, ganska nyligen eller för hundra år sedan. Hans redskap ligger kvar på ett bord, dammiga och täckta med spindelnät. Huset bebos nu av svarta hönor. Maskar äter upp en död fågel, mannens kropp ligger som ett uttorkat skal på en säng.
     Filmens scener glider sömlöst in i varandra. Ljudet är elektroniska strömmar och fågelkvitter. Ett flöde av ljus och reflexer far förbi över ytan. Varje människas tid är ett ögonblick i den långa kontinuiteten av tidsåldrar. Utan moralism och pekpinnar är verket vare sig dystopi eller utopi. Grundtonen är eftertänksam och betraktande. Jag associerar till ryska filmskapare, till exempel Andrej Tarkovskijs bildspråk i Stalker och Andrej Zvjagintsevs Leviatan.

Ett isfritt samfunn, opd © Märta König

Märta Königs kopplingar till temat kan också ses som en av människan hanterad natur. I målningarna finns för det mesta en horisont, en himmel, en mark. Däremellan kan det finnas lite av varje. Det kan se ut som en soptipp, en brinnande soffa eller som samlingar av okända föremål. Königs måleri är fritt och eget och ger många tolkningsmöjligheter. Färgerna är starka, ibland giftiga och om man behöver ”veta” vad konstnären menar kan titlarna ge en vink.
     Kanhända kan man se någon affinitet med exempelvis Sidney Nolan, den australiensiske målaren som skildrade ödemarken, bushen ljuset och mytologin. Lager på lager av färg och ibland anar man en annan målning under. Man kan även hos König tänka in en filmisk association, kanske till vilda västernfilmer, Vägen eller till och med Mad Max med de låga horisonterna och de avlägsna händelserna längs den vågräta linjen.

Video © Eric Andersson

I Jenny Källs skulpturer samsas många material – läder, trä, lim, textil.  Naturanknytningen är mindre tydlig i dessa skulpturala collage. Underhökensvingarkom, står nästan i en klassisk kontrapost, men ser lite tuffare ut med cowboyanknytning i mockafransarna och antydan till westernboots. I Sked till sked, snörp och lodrät sjö hänger sjön, kanske en djup tjärn i skogen, som en lodrät rund blåsvart yta. Käll arbetar med fria associationer, ett informellt, lekfullt och öppet bildspråk.

Undersökningar av platser kännetecknar Eric Anderssons arbete. Här är Smedjebacken motivet. I en video figurerar ett par personer som ser sig omkring i samhället. Han försöker klättra upp i ett träd, hon rotar i en hög med gamla europapallar, han befinner sig i ett buskage vid järnvägsstationen. Ibland är det natt, ibland gråmulen dag. Undersökningen verkar förutsättningslös. Vad ser han? Vad hittar hon? Det får vi inte veta men vi kan följa med i en upptäckt av icke-platserna, som ingen bryr sig om, där folk slänger skräp eller uppsöker för att slå en drill. 

Kanske handlar Lina Sofia Lundins verk mera om ett tillstånd. Några vita runda kuddar är utplacerade på en golvyta. Här inbjuds besökaren att sitta ner och meditera en stund, det är lugnt och rofyllt, ungefär som om man skulle delta i en yogalektion eller i en meditationsgrupp.
     Att samla konstnärer under en rubrik kan fungera, eller inte. I den här utställningen är varken rubriken eller konceptet alldeles för tvingande eller inlåsande – temat är så fritt att konstverken kan leva sitt eget liv.

Smedjebacken 2021-06-09 © Maria Backman