Evig sommar är titeln på Ella Tillemas utställning på Lidköpings Konsthall. Den har fått sitt namn efter det veritabla skräckscenario hon tycker sig se runt framtidens hörn. Hennes engagemang i samhällsfrågor styr och präglar valet av ämnen och motiv i den konst hon gör. Ella Tillema är orolig och upprörd över tillståndet i världen. Konsumtionssamhället leder till miljöförstöring som leder till katastrof. Det blir mycket ”mot” i hennes konst. Hon ser världen som en dödssjuk patient och missar inget tillfälle att larma om det.
      Men gör hennes verk det? Kanske när hon skapar nödvändig kontext kring dem. Då får vi den erforderliga förförståelsen för att styra vår perception dit hon vill ha den.

Jag ser hennes målning av Titanic som typisk för hennes arbetsmetod. Hon skildrar världens mest osänkbara skepp obekymrat glidande fram på spegelblankt hav. Inte minsta isberg i sikte i den skenbara idyllen. Men vi vet förstås om vi tänker efter. Så får en rar marinmålning en undermening. Titanic är en etablerad undergångssymbol. Hennes målning tillför inte något vare sig innehållsmässigt eller formellt i sig, men passar förstås bra in i Tillemas politiska helhetsnarrativ.
     Samma grepp använder hon i sin stora målning med motiv från Kebnekajse som finns på den här utställningen. Motivet ser praktfullt och fint ut vid första anblicken. Men man märker att det är något som skevar och skaver. Vad håller på att hända med den friska naturen som bergsbestigarturisten ser. När vi slutar titta med vår önskebild som korrektiv, ser vi att sjuka färger kryper fram och bums har hon oss där hon vill ha oss: i det tillemaska dystopipredikamentet.

© Ella Tillema

Ett målat självporträtt vars leende är kolsvart kunde ju vara bilden av någon som är glad över att ha ätit lakrits. Men här är tanken att protestera mot samhällets utseendefixering får jag veta.
     Man får känslan av att bilderna är målade efter foto med full tilltro till fotots sätt att berätta med allt det innebär på gott och ont. Tillema låter oss möta verk i olika tekniker. I ett mörkt rum står bokstavligen ett luftslott och väser av sin pump. Det har förstås en (över)tydlig metaforik. När luften går ur konsumtionssamhällets illusion blir det bara det tomma utanverket kvar. Och knappt det.

Förutom måleri och skulptur finns här också ett ljudverk där hon läser sin dikt Optimisternas barn. I en rytmisk diktion à la Bob Dylans A Hard Rain hamnar vi till slut i en iskall slutkläm.
     Hennes signaturverk är pamfletter. Varje år sedan 2009 ger hon ut en sådan om året med titlar som Handbok i att fucka systemet och Mitt hjärta är en bomb. Litet punkestetik light finns det i några av dem. Här på utställningen får vi 2021 års pamflett som heter Vaccin. Den innehåller småroliga teckningar och en avslutande vers. Tidigare års pamfletter kan ses i ett bildspel på storbildsskärm. I några av dem är antietablissemangsilskan mera direkt slagkraftig.
     Men etablissemanget känner sig nog inte så hotat. Hon fick LO:s kulturpris förra året. Då utkom också hennes bok Floden måste flyta på Ystads konstmuseums förlag.

2021-04-27 © Bo Borg