Ibland ställs man inför ett fullbordat faktum: den önskan man inte visste att man burit på har plötsligt uppfyllts. I fallet med Matthias van Arkels tidigare verk har det för min del handlat om en längtan efter bildbyggandet. Först nu inser jag det.
     Omkonst har följt van Arkel sedan 2004 och recenserat ett större antal av hans separatutställningar. Resan har varit intressant allt eftersom redskapen och tillämpningarna förfinats. Men de har också problematiserats med tydligt fokus på materialiteten. Från början handlade det om utsmetad oljefärg på plexiglas. Så småningom tillkom silikonet, som visade sig vara det material som passade van Arkel allra bäst. Med remsor av infärgad silikon kan han bygga allt från små intima objekt till monumentala abstraktioner.

Men det är inte abstraktionerna i sig som vittnar om den gradvisa betydelseförskjutningen i de nya verken, det är hur nära Matthias van Arkel lägger sig det klassiska bildbyggandet av tittskåpskaraktär. Att ta det imaginära klivet in i utställningens signaturverk, Anna, är fullt möjligt. En tredje axel har tillkommit, en rumslighet med framför och bakom, en illusion att möjligen försvinna in i.

Stripe Painting Triple Deep, 58x162 cm © Matthias van Arkel

Stripe-målare som Daniel Buren, Bridget Riley och i viss mån Gerhard Richter brottas alla med samma gestaltningsproblem: hur behålla betraktarens intresse när ytan ligger så förrädiskt nära fängelsegallrets mönsterform?
     Matthias van Arkel löser i de nya verken detta eventuella problem med associativa öppningar mot andra rum och världar. Tankarna kan löpa till sedimenterade jordarter eller borrkärnors årsringar. Men framför allt är det landskapet som visuell form som återkommer. Det är högst påtagligt i verket Anna och i Stripe Painting Triple Deep, men även i den mustigt jordiga Stripe Painting Black, där leråkerns mylla kan tänkas ses ur drönarperspektiv.

Matthias van Arkels intresse för konsthistoriska verk spelar också in. På utställningen 2016, på Cecilia Hillström Gallery, fanns koloristiska referenser till Lucian Freuds palett. Och i de aktuella verken kan man ana kopplingar till färgackorden i Hills landskapsmåleri. Och, misstänker jag, även till impressionisternas intresse för ljusbrytningar och optiska fenomen.
     Stripe Painting Yellow och Stripe Painting White kan ses som närmanden till eller beskrivningar av olika ljusspektrum. Här är det mer det atmosfäriska och immateriella som skildras: kanske diset över ängen, skimret över stenarna eller solens guldstrålar. Det tungfotade materialet har plötsligt blivit lätt som drömstoff.

Stockholm 2021-03-18 © Leif Mattsson