Norska Trude Viken är i stort sett okänd i hemlandet, när hon nu visas i en stor soloutställning på Vestfossen Kunstlaboratorium. Den femtiotvååriga sjuksköterskan har målat i många år och ansett sig själv som hobbykonstnär, när hon för ett par år sedan inviterades att ställa ut på Fortnight Institute i New York. De hade uppmärksammat målningarna på hennes Instagramkonto. Utställningen väckte stor uppmärksamhet och alla bilder blev sålda. Historien är lite som en modern skröna man hört hända någon konstnär långt borta.
     Samtidigt blir jag inte förvånad över detta när jag ser utställningen Night Eyes. För även om jag de sista åren tycker mig se allt fler intressanta målare i Norge är det få som kan mäta sig med Vikens frigjorda uttryck, som närmast verkar fritt från konventioner. Som betraktare kan man givetvis ana släktskap med Cobramålarna och Frank Auerbach, men detta upplevs snarare som en vänskaplig hälsning dem emellan än en retrobörda hon släpar efter sig.

© Trude Viken. Fotograf Thomas Widerberg (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det första som möter besökaren i utställningen är elva oljemålningar i A4 storlek på rad. Bilderna är en del av serien Diary Notes som Viken påbörjade 2014 – små självporträtt som hon dagligen målar med tjockt pålagd oljefärg och oväntade möten av grå smutsighet och klara färger. De för tankarna till klassiska beställningsporträtt där den avbildade klätt upp sig i maskeradliknande kreationer. Här yppar sig en maskliknande James Ensor-tradition som hos Viken aldrig verkar tillgjord eller efterapande, utan oförställt spontan.

© Trude Viken. Fotograf Thomas Widerberg

Utställningen blandar stora och små format, där de stora ofta består av figurer som befinner sig på olika nivåer och platser i bildrummet. De mer eller mindre abstrakta figurerna varvas med detaljer som moln med ögon, ett vulkanutbrott från ett bandagerat huvud och händer som pekar med både tumme och pekfinger på olika utvalda delar – som för att poängtera något.
     Trots detaljrikedomen är det mest slående att se hur Viken behärskar olika måleritekniska problem. Formerna spränger ut ur bildytan, samtidigt som de på ett sömlöst vis möter de ofta tomma bakgrunderna. Med ledighet upprätthåller hon energin i oljefärgens materialitet oavsett storlek, vilket annars ofta kan upplevas som ett problem eller svaghet då bilder i olika format ställs mot varandra.
    Här uppstår heller inget tvång efter att leta symbolik i bilderna, även om detta helt klart verkar möjligt. Målningarna utstrålar i sig ett sådant självklart påstående, vilket överbryggar behovet av att förstå innebörden i motiven. Själv upplever jag dem först och främst som humoresker över tillvaron, utförda rättframt som de kommer ut, med de färger konstnären gillar mest och som fanns tillgängliga just där och då.

Drammen 2021-06-04 © Patrik Entian