Det är inte svårt att falla pladask för ämnesvalet till Susanne Vollmers aktuella utställning. Sinnesvillor, vanföreställningar eller hallucinationer är som sockerbitar för alla sinnesinsupande konstnärer. En mind map presenterar hennes vindlande upptäckter som utgår från två hjul organiserande villorna efter typer och anledningar.
     Den rikt formulerade verkslistan ger tilltalande kortversioner som ingångar till de olika verken. Här blandas föremål, objekt, akvareller, skulpturer, tusch- och akvarellmålningar.
     I det innersta rummet kan den som törs utsätta sig för två drömmaskiners manipulationer för att bli medskapare av synvillor avsedda för det inre ögats kemi. Jag medger att hela utställningen sett till ämnesvalet roar och engagerar, men på väg därifrån undrar jag om den konstnärliga formen.

Utställningsvy © Susanne Vollmer

I skrivarverkstäderna talas det om skillnaden mellan att berätta och gestalta, där det senare är att föredra för den konstnärliga verkshöjdens skull. Tänk på hur Kafkas Gregor Samsa reflekterar över processen att förvandlas till en skalbagge märkligt normaliserande, eller den svindel som kan utlösas av Kafkas beskrivningar av hur en man snubblar på en trottoarkant.
     Och Alice som uppsökt kaninhålet talar om hur hon inte kan motstå att lockas till att äta och dricka, med följden att hon krymper och växer utifrån valen mellan trolldryck och svamp. Gestalterna tilltalar läsarna som om de vore föremål för tämligen vardagliga upplevelser; vi som läsare fascineras av villorna indirekt som om vi upptäcker dem före protagonisterna.
     Det är väl detta gestaltande tilltal som jag kan sakna hos bildkonstnärer som faller offer för sin myllrande idérikedom och explosivt växande ämnesval. Berättandet riskerar att tränga undan gestaltningen. Susanne Vollmer har dock ett spännande material att vidare fördjupa och gestalta, och utställningen lämnar en löftesrik och lovande eftersmak.    

Stockholm 2021-08-25 © Susanna Slöör