Sedan ett tiotal år tillbaka har vågen av unga målare som söker sig mot det expressivt abstrakta eller informella varit stark och flitigt exponerad på gallerierna. Även i Sverige är trenden tydlig med etablerade konstnärer som Astrid Svangren, Andreas Eriksson och Astrid Sylwan, vilka på senare år fått se yngre kolleger ansluta som exempelvis Jenny Carlsson, Julia Selin och Katrin Westman. Någon gemensam rörelse i egentlig mening kan man knappast tala om – till det är uttrycken alltför disparata – men väl en snarlik strävan efter att söka måleriets ultimata, poetiska potential.

Katrin Westman (f. 1987) är en av de mer flitigt exponerade av de ovanstående som här presenterar sin tredje soloutställning på Galleri Andersson / Sandström inom ramen av drygt fyra år. Att tala om ett bildmässigt flöde blir då närmast ett understatement. Men för somliga konstnärer – och Westman är uppenbarligen en av dem – framstår den rika bildströmmen som en del av konstnärskapets essens. I omtagen, i de diminutiva avstegen, i den måleriska repetitionen närmar de sig den rimmade litteraturens omkväden och elegiska stilistik.

Installationsvy © Katrin Westman

Penselns spår och rytmik liksom handens åtbörd är centrala i Katrin Westmans måleri. Ärren efter intorkad färg är få, desto fler är de musikaliskt dansanta tilläggen. Hade det rört sig om ett måleri från 1950-talet skulle man självklart refererat till jazz. Som det nu är går referenserna snarare till annat måleri – konst görs ju som bekant av konst. Och den målare som närmast kommer i tankarna är naturligtvis den brittiska konstnären Cecily Brown. Somliga av Katrin Westmans verk skulle med lätthet kunnat misstas för målningar av denna innovativa konstnär, exempelvis verket Sleeper, liksom flera andra på denna utställning.

Är det ett problem att Katrin Westman, förmodligen medvetet, lägger sig uttrycksmässigt så nära den internationellt uppburna Cecily Brown? Kanske om Westman inte framöver gör tydliga avsteg från de "inmutade" domänerna. För visst har hon kraften och färgkänslan, intensiteten och de flödande bildidéerna för att kunna söka sig vidare. I orkestreringen, i den barockliknande penselrytmiken och i förebilderna av blommor och myllrande folksamlingar finns mycket att hämta, utveckla och förfina. Vad som eventuellt skulle kunna berika verken är eftertanke och tid, något som i dessa dagar förmodligen känns mer rimligt än under temporalt forcerade omständigheter.

Stockholm 2021-03-10 © Leif Mattsson