Den kinesiske konstnären Qiu Xiaofei visas på Pace Gallery i New York i en av hittills få större utställningar utanför hemlandet. Utställningen bygger på Chu Ci, den mest berömda och näst äldsta kända kinesiska poesiantologin, med dikter daterade från 1000- till 200-talen före vår tideräkning. Qiu Xiaofei föddes i staden Harbin i Heilongjiang-provinsen 1977, studerade konst i Beijing där han tog examen 2003 och fortfarande verkar. Hans konstnärliga grund är figurativt måleri, och med tiden har han rört sig i riktning mot alltmer metaforiskt berättande.

Qiu Xiaofei talar gärna om tid som inte bara uppdelad i det förflutna, nuet och framtiden, utan som linjer som möts och korsas och som man kan kastas mellan. I utställningens verk flyter tiden fritt och det tusenåriga möter samtid och närtidshistoria. I diktsamlingen som utställningen refererar till finns beskrivningar av shamanism och möten med andeväsen. Mina tankar går i mötet med målningarna till folksagor och drömmar. Också den rumsliga existensen är flytande. Byggnader och natur flyter in i människoliknande former. Ett hus övergår i en arm, och ur armen växer en ny figur fram.
     I nästan alla målningar finns minst en figur i en omhändertagande relation till en annan. Storleksrelationer är kullkastade. Det finns en lekfullhet som väcker associationer och fantasi, men bakom det hela lurar faror och obehag. Qiu Xiaofeis arbete bygger på personligt och kollektivt minne, och i bakgrunden finns ett trauma kopplat till familjens upplevelser av det kinesiska samhället.

Installationsvy © Qiu Xiaofei, courtesy Pace Gallery

Trots den tunga bakgrunden är måleriet i teknisk mening lätt och fritt. Färgerna är för det mesta starkt mättade och formerna framimproviserade. Färgen är mestadels tjockt applicerad, men duken får skina igenom här och där i de rejält tilltagna målningarna. Det finns många element som för tankarna till 1900-talets östblock – inte minst genom titlarna. Jag förmodar att här finns en koppling till hemstaden Harbin och dess starka ryska influenser.
     Qiu Xiaofei spelar med kognitiva mekanismer och med färgers och bilders påverkan på medvetandet. Verken får gräva sig långt in i betraktarens psyke där berättelser skapas utifrån ett brett spektrum av tolkningsmöjligheter. Det är ett konstnärskap att dröja sig kvar vid, och jag både hoppas och tror att vi kommer att få se mer av det framöver.

New York 2021-12-02 © Mattias Lundblad