När Omkonst för fyra år sedan recenserade Lynette Yiadom-Boakyes utställning på New Museum i New York (2017) var det relativt få i Sverige som kände till hennes konstnärskap. Med Moderna Museets omfattande utställning, försenad på grund av pandemin, finns äntligen förutsättningarna för att hon får sitt publika genombrott även i Sverige. Utställningen består av ett åttiotal verk och kommer närmast från Tate Britain i London. Den går senare vidare till Düsseldorf och Luxemburg.

Lynette Yiadom-Boakye (f. 1977) är en svart konstnär/författare som företrädesvis skildrar svarta människor. Men vad som verkligen gör hennes konstnärskap intrikat och mångfacetterat är persongalleriet kombinerat med valet av målerisk teknik och stilnivå. Hon hämtar inspiration från, och approprierar delvis, en romantisk artonhundratalsepok där John Singer Sargent kan ses som en av förebilderna. Och mitt i detta återblickande mot en förlorad värld finns en djup kärlek till bilden som språk, vilken egentligen inte har med epoker eller genrer att göra.
     Lynette Yiadom-Boakye är ingen aktivist. På en direkt fråga om varför hennes persongalleri enbart består av svarta människor svarar hon "varför inte?". Vandrande runt i den omfattande utställningen faller frågan också ganska platt till marken. Lynette Yiadom-Boakye målar det som känns naturligt för henne, och det blir snart lika självklart för besökaren.

Wrist Action, 2010 © Lynette Yiadom-Boakye Bound Over To Keep The Faith, 2012 © Lynette Yiadom-Boakye (Klicka på bilderna för hög upplösning)

Uppvuxen och konstutbildad i London, med dess många gallerier och museer fyllda med fantastisk porträttkonst, är det inte svårt att föreställa sig hur intresset för att avbilda den mänskliga fysionomin uppstår. Men Yiadom-Boakyes gestalter existerar egentligen inte i verkligheten, de är inga porträtt i vanlig bemärkelse. Istället hämtar hon inspiration från bilder i tryckta och digitala medier där personerna ofta agerar i stundens ögonblick.
     Ett inslag som är relativt ovanligt inom både äldre och modernare porträttkonst är leenden och skratt med blottade tandrader. Frans Hals har gjort några sådana, liksom även Rembrandt, men då avsedda mer som studier. I Yiadom-Boakyes målningar förekommer däremot de blanka, vita tandraderna som ett återkommande inslag. Resultatet är att utställningen fylls av mänsklig aktivitet, glädje och ögonblicksrörelser liknande dem vid sammankomster eller evenemang. Men undantag finns naturligtvis, ibland söker hon stillheten och det inre lugn som avspeglas i ett bortvänt ansikte.

Pale For The Rapture, 2016 © Lynette Yiadom-Boakye

Moderna Museets utställning täcker in verk från 2003, då Lynette Yiadom-Boakye var nyutexaminerad från Royal Academy of Arts, till målningar som avslutats relativt nyligen. De är inte hängda kronologiskt men man kan ändå ana att hennes teknik blivit mer driven med tiden. I vissa fall kan man nästan spåra penselstråk som hämtade från en Manet eller varför inte självaste Delacroix.
      Men mer inspirerande än en tilltagande drivenhet är de konstnärliga stilbrotten, framför allt i de tidigare verken. Teknisk skicklighet har i grunden väldigt lite med konstnärligt uttryck att göra. Det kan snarare distansera och skapa kyla genom sitt bländverk. Personligen föredrar jag därför de målningar där Lynette Yiadom-Boakye lite mer tafatt kämpar med de gestaltande problemen. Fysionomiska anomalier och "rena misstag" känns mer anpassade till ett modernt stil- och formspråk.

Vissa konstnärer är bättre än andra på att medvetet bemästra och moderera den tekniska skicklighet som med automatik tilltar med tid och erfarenhet. Om Yiadom-Boakye är en av dem som förmår det i längden återstår att se. Att behålla det råa särlingsspråket i exempelvis verken First eller Nous Étions kan kanske vara svårt på en internationell konstmarknad där den kommersiellt intresserade publiken inte alltid utmärker sig för sitt måleriska kunnande. Bland dem kan möjligen bländverk fascinera mer än det ärligt konstnärliga sökandet som Lynette Yiadom-Boakye ofta visar prov på. Låt oss därför hoppas att hon med sina inslag av gestaltande råhet vinner över den figurativa nivelleringen.

Stockholm 2021-07-07 © Leif Mattsson