Hur är konstscenen i Malmö? Mår den bra? Är den vital? Genomorganiserad eller skör som ett ekosystem? ”I staden växer ett fält” är en utställning med ambitionen att känna pulsen på denna konstscen.

Vilken röra! Det är min första tanke när jag kommer in på Malmö konsthall. Över det ljusa golvet är verk av femtio konstnärer utspridda, få mellanväggar skymmer den höga rymden och det skapas ingen fast struktur. Men efter ett tag överraskar mångfalden och brokigheten, dialogerna som trots olikheterna uppstår verken emellan. Konstnärerna har rötter runtom i världen. Den välgörande avsaknaden av invecklade teoretiska resonemang låter konstnärskap träda fram, intresse för material och processer, för det konstnärliga arbetets flöde skapar höjdpunkter och låter mig känna att utvecklingsmöjligheterna är många.

Mitt i konsthallen står ett träd, en skånsk tårpil som skapar ett torg. Det är Carola Grahns Vidderna ropa som omges av ett ljudverk med klingande bjällror, hundskall och samisk jojk. En bit därifrån gråter en pingvin över krossade cd-skivor i ett verk av Kah Bee Chow. Thale Vangens biomorfa urkroppar i älghud suddar ut gränsen mellan djur, växt och mänskliga varelser. Allt hänger samman i vår värld, tycks de säga med smärtsamt vemod.
     Längre bort ligger ett dött bi i ett glas och konsthallens stora fönster ut mot parken ser krossat ut av ett utskuret vinylmönster som Magnus Thierfelder Tzotzi har skapat. Aktivismen hos dessa konstnärer är lågmäld men det är tydligt att flera tar ställning i frågor om politik och klimatförändringen, nära oss och i fjärran länder. Jag vill inte, ropar de slitna nerdragna rullgardinerna tre gånger, med en vissen pelargon bredvid sig i ett verk av Anita Christoffersson.

Utställningsvy med verk av © Sergio Augusto till vänster, kiosken Te ve och målningar

Fyra kuratorer står bakom utställningen. Ett inifrån-perspektiv genom konsthallschefen Mats Stjernstedt och Elena Tzotzi från Galleri Signal, Center för samtidskonst i Malmö har kompletterats av Emily Fahlén och Asrin Haidari från galleriet Mint i Stockholm. Deras idoga research har resulterat i ett urval som spänner över generationer, medier och uttryckssätt. De har fokuserat på att få fram ett urval som rymmer det egenartade och egensinniga som finns hos dem som verkar i Malmö, konstnärer som kommer från olika delar i världen.
      Skiftande kulturella traditioner och individuella konstnärliga berättelser går hand i hand med ett konsthistoriskt arv från surrealismen som i Skåne var starkare än i Stockholm. Rasmus Ramö Streiths installation med en drömlik obehaglig videofilm, The Un Dead driver exempelvis med tydliga referenser just till surrealistisk film och måleri. Torsten Hylanders sinnrika träskulpturer skapar en verklighet med nya sammanhang av gamla föremål i ren surrealistisk anda där slump och träffsäkerhet sammanstrålar. LealVeilebys kollektiva arbeten där trasiga föremål omsorgsfullt repareras och paketeras i charmiga askar, trotsar konsumtionshets och främjar föreställningsförmågan.

Intresset för det oförutsägbara genomsyrar både konstnärliga arbetsprocesser och själva konstscenen i Malmö, som är starkt självorganiserad med konstnärskollektiv, kollegiala samarbeten och småskaliga konstnärsinitiativ. Stora institutioner och etablerade gallerier är relativt få, jämfört med både Stockholm och Göteborg. På gott och ont, för en ekonomisk bärighet skulle på längre sikt vara välgörande.
      Malmö Konsthögskola har lockat elever från världen över som stannat kvar efter sin utbildning. Även Öresundsregionen sjudande kulturliv kan ha bidragit till dynamiken som kopplar samman det nationella med det internationella Tillgången på ateljéer har än så länge varit bättre än i andra större städer i landet även om gentrifieringen av nedgångna stadsdelar pågår. Med en eventuell följd av högre ateljékostnader eller flytt.

Will-o'-the-Wisp © Charlotte Walentin

Att ateljéföreningar och samarbeten konstnärer emellan är viktiga speglas i Johan Nahojs omfattande installation On Hold. På tjugotre hyllor presenteras lika många konstnärskap, verk av Malmökonstnärer födda på 1980–90-talen. De visuellt starka arrangemangen blir på samma gång kommentarer både till de samverkande konstnärernas material och tänkesätt och till Malmö som stad, dess historia och stadsstruktur.

Det som imponerar i denna utställning är att den inte bara synliggör konstscenens horisontella organisationsstruktur och frånvaron av stora hierarkiska spänningar, utan också dess bredd och de deltagandes professionella integritet. Andra kuratorer skulle möjligen ha valt en del andra namn, de mest kända lyser med sin frånvaro. Men det fält som möter oss här är som en blommande vildvuxen äng mitt i sommaren. Att efterlysa konstnärer som inte ingår i denna utställning vore som att leta efter trädgårdens rosor och pioner ute i naturen.

Malmö 2022-10-07 © Kristina Maria Mezei