Barnens lek står i centrum för Beatrice Alemagnas senaste bok som sparkar i gång säsongen på Wanås konst i nordöstra Skåne. Vi går till parken är en vacker utgåva från Mirando förlag, tung som fem LP-skivor staplade över varandra, med tåligt tjocka sidor, fulla av färg och bildberättelser, och med korta överrumplande texter av Sara Stridsberg.
     Utställningen innefattar originalbilderna, en nyproducerad väggmålning och en verkstad där besökare i alla åldrar kan slå sig ner för att rita, klippa och skapa kompletterande figurationer till de metallbågar som är utplacerade på mindre podier i utställningssalens mitt. Som små klätterställningar som väntar på våren, på lekande barn.

Beatrice Alemagna bor i Paris. När hon under pandemins nedstängda veckor såg alla tomma lekplatser började hon rita, måla och skapa om dem, fantisera kring barnens lek och leken som sådan. Hon har ett fyrtiotal barnböcker bakom sig, med illustrationer av både gamla och nya sagor, översatta till många språk. I sina bilder undviker hon det gulligt söta och drar sig inte för det skrämmande och det lite smutsiga. Dagdrömmens ljuvt lockande syner gestaltas samtidigt med inslag av något som stör eller rent av ruskar om.
     Parken är en del av staden i hennes berättelse men också en värld för sig. Med en skog där vad som helst kan hända. Myrorna kan krypa upp på nakna ben, regnet öser plötsligt ner och blåser bort den tidlösa försjunkenheten. Beatrice Alemagna använder olika tekniker och rumsliga perspektiv för att fånga upptäcktsfärdernas faror och lockelser, barnens hängivna nyfikenhet och undran. Och det med en psykologisk-poetisk skärpa.

Väggmålning av © Beatrice Alemagna

Lekens roll för barnens fria utveckling har sedan åtminstone ett par hundra år formulerats av filosofer, poeter och pedagoger. Friedrich Schillers Estetiska brev från 1795 har betytt mycket för idétraditionen i pedagogiska samtal för många alternativskolors arbetssätt. I det femtonde brevet sätter han fingret på det väsentliga: ”Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållen människa när hon leker”. I leken skapas en frizon utan tävlan, maktintresse och jämförelser. I den svenska Waldorfrörelsen har Arne Klingborg, konstnär och rektor och lärare för Steinerseminariet i Järna, fört vidare arvet efter Schiller och Goethe.
     Uttrycket ”den lekande människan” har blivit ett stående uttryck i den nederländske kulturhistorikern Johan Huizingas efterföljd. I sin bok från 1938, Homo ludens skriver han om hur lek och spel har format människan som kulturvarelse.

Beatrice Alemagnas utställning är det första steget i att skapa mer plats för verkstad och pedagogiska möten framöver och året om på Wanås Konst. För mer praktik och mindre teori. Men Schillers, Huizingas och andras liknande texter formulerar i ord vad Beatrice Alemagna observerade i storstadens tysta lekparker och när de så småningom åter fylldes av barn: i den skapande leken finns frihet och ansvar, en balansgång mellan ordning och kaos, mellan formlöshet och hettans imperativ. Skönhet och sorg tar varandra i hand liksom de två små barn som vi ser på omslaget av boken. Repetitiva mönster illustrerar omtag och överraskningar, vingliga byggen söker balanstillstånd och markens växter blir till en sugande gåta i många av hennes bilder.

Knislinge 2022-03-16 © Kristina Maria Mezei