Det är inbjudande och lätt att veva i gång positivet inför Amalia Årfelts konstnärskap. Hennes bildvärld av djur har den här gången en särskild betoning på fågel, även om där finns både fisk och mitt emellan att ta del av. Att läsa in fabeln eller en förmedlad livsvisdom riktad till människan är en frestelse som erfarenheten har lärt att undvika. Amalia Årfelt betonar den unika varelsens eller varats värld utan pekpinnar eller vägledning. Konsten och bilden är vad den är och ekorren och katten markerar sin särpräglade distans.
      Som inledning till utställningen sitter ett par stiliserade sommargyllingar i varsin bild, den ena vänd åt vänster och den andra åt höger. Fonden är himmelsblå och in över bildkanterna letar sig ett antal löv. Konstnären Hans Wigerts favoritfågel har genom Amalia Årfelt givits egyptiskt bildspråkliga drag som låter figurationen övergå till en stilla meditation. På ett vis når de båda konstnärerna genom sina motiv ofta av djur en gemensam livsmytisk punkt men sedd ur olika synvinklar. Den punkten framstår också i mötet med Astrid Årfelts finstämda brukskeramik som skapar en tingens natur som bakgrund.

Sommargylling v och h (Klicka på bilden för hög upplösning)

Ser man förbi djurens miner så märks Amalia Årfelts solida och återhållsamma kompositioner och form. Det blir särskilt tydligt på den här utställningen där fåglarna ägnar sig åt ett slutet svärmeri som främst har betydelse inom bilden. Åskådaren får finna sig i att mer förbehållslöst betrakta, vilket väl är ett tecken på bildernas meditativt uppmuntrande drag: begrunda lusten att bara vara. Färgspelet är som alltid högt, men så väl sammansatt att lugnet även infinner sig inför det.
      Men den förföriska storken som smyckar huvudet med hängande bär och med fågeldräktens klänning högt uppdragen över sina långa, slanka ben leder tanken in i mänskliga associationsbanor. Undantagen bekräftar här regeln. Det gör även gäddparet med den ena nyopererad, eller om det är en blottad ryggrad som syns.
     Amalia Årfelts djur befriar den inre logiken. Den flyter över gölens marmorerade vatten som en vit and. Det finns en stark motivisk igenkänning från utställning till utställning, men den blir aldrig till en vaneseendets upprepning. Den postpandemiska ledan upplöses med ett stilla leende.  

Stockholm 2022-04-26 © Susanna Slöör