Årstider är temat för Avesta Art 2022. Den italienska gruppen Emotional Experiences har tagit Vivaldis De fyra årstiderna till Avesta och nu ljuder konsertmusiken i det forna järnverket till datoranimerade bilder i stor skala. Vi ser ett snabbt flöde – höstlöv blir notskrift, Venedig passeras, klockor från Vivaldis tid, snöfall, vårens triumf, månsken och höga kyrkorum.
        Verket bygger på immersiv teknik, enligt definitionen en omslutande och fångande visualisering med hjälp av storskaliga displaysystem. För besökaren är det som att se händelser på en scen. Men konst uppstår inte i eller av teknik. Här handlar det mer om illustrerade årstidsbegrepp. Jag anser inte att Vivaldis musik får nya dimensioner, utan den hamnar i bakgrunden.
      I en byggnad som järnverket kan det svårt att göra en utställning utan centrum, något som syns eller hörs. Och som för att balansera schabraket - som jag tror många kommer att ha nöje av – så är resten av Avesta Art nedtonad.

© Lena Granefeldt

Olle Norås ställer ut endast ett verk, en målning utan titel. Men innehållet är digert. Till strukturen och i avgränsningen mot det vita underlaget kan målningen föra tanken till mossa. Men de små, rikt skiftande färgfläckarna och formerna uppfattar jag mer som en koncentration av organiskt liv. Det handlar inte om mossa i den synbara verkligheten, utan om en inre världs lätthet och livskänsla. Därför finns här inget motiv, endast måleri. 
        Lena Granefeldts fotosvit FLORA SUPERSUM (av latinets undgå att dö, fortsätta att leva) är med sin nedtonade färgskala och svaga ljus djupt romantisk. Bland strån, blad och fröställningar i höstdiset fäster jag mig särskilt vid de resliga trädgårdslandskapen där saklighet och poesi samverkar och syner av tidlöshet och oväntad förtröstan framträder.
        Nära dessa romantiska bilder hörs hundskall. Det är Erica Giacomazzis ruffa och uppfriskande svartvita dokumentärfilm med mycket snö som berättar om kvinnliga slädhundsförare i Västerbotten.

© Johanna Hästö

Anna Ling visar teckningar på linneduk ur serien Zostera marina (ålgräs). Vi ser det böljande ålgräset genom vattnet mer som rörelse av nedtonade reflexer, ljus och skuggor. Här finns en fin djupverkan som tar fram ett allvar. Ålgräs, som ibland kallas havets barnkammare, är på tillbakagång på grund av övergödning och överfiske.
      Vågor är motivet i Joel Danielssons Ripples. Vågrörelser är desamma i vatten, sand, is och snö och kan ses som spår av hur jordklotets minsta element formar naturen överallt där material kan röra sig fritt. Naturligtvis känner besökaren igen sig inför det vita flaket Ripples; till och med det stillsamma ljudet av små vågor tycks uppstå. Det går bra att ta av sig skorna och (försiktigt) äntra verket.
       Johanna Hästö har lagt grunden till en installation som ska växa fram under utställningen. Hon har bett människor komma med burkar med all slags egenproducerad sylt och mos, planterat smultron och börjat blindteckna, det vill säga teckna utan att konstnären ser underlaget. Tyngdpunkten i hennes verk ligger i det relationella med kommande möten och samtal om livets villkor och om "hur vi kan jobba med våra blickar".

Avesta 2022-05-18 © Niels Hebert