Skimrande ljusa ytor, tyst mörkt trä och en liten äggliknande form man vill plocka upp och krama. Mats Bergquists utställning på Konstakademien omfattar tre av de stora gallerierna med ljusa, minimalistiska verk som är storslagna, men ändå stillsamma.
     Det stora votivskeppet som hänger från taket i det centrala galleriet kräver rymd, inte för att det är så stort eller spektakulärt men för att det vita skeppet lastat med sin mörka aska väcker så mycket inom mig att jag behöver all luft och all plats i salen för min inre resa. Havet, döden, skeppet, livet och människans hela mytologi. En kort stund och för evigt på samma gång.

Bergquists titlar och hantverk refererar till en religiös kontext, men verken Birgittasvit, Regelbunden ikonostas och Via Lattea kan ses som både skulpturer och målningar, ikoner eller konceptverk på samma gång. De skimrande verken ser så sköra ut, men de är gjorda i traditionell ikonteknik, enkaustik (pigment och bivax) på duk på en träpannå, med många tunna lager färg och slutligen vax. Alltså inte så sköra, utan ganska robusta träpjäser. Ytorna har en mycket slät, nästan hudlik yta och kan upplevas som sfärer när man står inför dem. De vita verken har små inslag av en mycket ljus pastellfärg och en liten ojämnhet i lagren, som gör att de liksom vibrerar. Färgen ser nästan ut att röra sig lite i luften, som att stirra in i himlen och försöka se slutet.

Via Lattea, 120x1200cm © Mats Bergquist

De vägghängda verken får mig att tänka på Kazimir Malevitjs suprematistiska verk som han, trots dess strikta geometriska formspråk, installerade likt ryska ikoner, tätt hängda, gärna i ett hörn. Det var ett performativt måleri som uppstod i rummet, men som refererade till andra upplevelser och händelser, medveten som han var om sin samtid och sin historia – precis som Mats Bergquist.
     Malevitj förbjöds att måla sina suprematistiska verk i det kommunistiska Sovjet och tyvärr känns ämnet aktuellt på nytt, nu när fri media stängs ner i Ryssland. Man kan undra vad det var som upplevdes så hotfullt med de stillsamma, geometriska verken. Men det står lysande klart för mig igen, i Bergquists utställning; verk som förklarar vad betraktaren ska känna och tänka är inte farliga i en diktatur. Det farliga är när man ger sin betraktare frihet: frihet att fundera, frihet att ifrågasätta, frihet att lämna alla boxar och ramar och normer. En fri tanke ska man vara rädd om, och det är bland annat det som gör Mats Bergquists utställning så sevärd.
     Utställningen ackompanjeras av en katalog och man kan även se en installation av Mats Bergquist i Katarina kyrka.

Stockholm 2022-03-29 © Anna Sörenson Rydh