Tanken är att inge betraktaren positiva känslor även om grunden till verken ”är något mera svart”. Helene Billgren lägger med till synes lätt hand ut snubbeltråd och intrikata ingångar till sin konst. Visst blir man som vanligt på gott humör av att bli insläppt i hennes paradis av händelser. Där är inget för stort, inget för betydelselöst. Varje liten ögonfrans kammas omsorgsfullt fram ur livets gömslen.

Om det går att tala om en återhållsamhetens maximalism, så skulle det åtminstone fungera när Helene Billgren visar sin värld av fynd hämtade ur ateljéns samlingar. Gamla teckningar av tjejerna, landskapen som sträcker sig mot tillvarons yttersta och kanske innersta horisonter samsas med provtryck och papperstussar. Det är ju verkligen inte ledsamt, men ändå klingar några rader ur Olle Adolphsons visa ”Trubbel” envist i örat:  ”Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner, jag trampar runt i resterna utav vårt liv.”
      Det är väl den känslan som emellanåt kryper innanför huden på de flesta konstnärer som hunnit åstadkomma en del och som samlat och sparat för framtiden. Till slut knackar den mentala städpatrullen på dörren och varslar och varnar om alltings ändlighet. Då är det skönt att ta del av Helene Billgrens inställning att möta den svärtan med ett skratt.

Installationsvy med Bord och stol (vä) © Helene Billgren

Skolans stol, man minns från första klass, står i hörnet med en infärgad röd pannå ställd mot ryggen. Skivan med kritteckningens antytt dukade bord är uppallad på två olikstora, vita papperstussar. Den omsorgen om praktiskt taget ingenting är förlösande och stämningen präglar varje verk på utställningen. Några skrynklade papperskorvar tecknar Helene Billgrens initialer som svävar mot den råa ytans tystnad. Några kolstreck bildar ett landskap snett ovanför. Oväsentligheterna omskolas till det mest väsentliga.
      Helene Billgren håller tillbaka och lindar också in eller suddar fram sina tidigare framgångar inte minst som målare genom att utesluta. Kvinnorna med de tuperade 60-tals-rufset har flyttat ut ur landskapen. Primadonnorna ställs bredvid betraktaren, tillsammans bildar vi en fjärrskådande trupp framför verken med rinnande vatten, skymningslockar och vidder utan slut. Det bekanta och det främmande hålls manande i tygeln.

Helene Billgrens känsla för detaljen, vikten av det minutiöst avsedda tillsammans med lättheten och de vida utsikterna är imponerande. I den här utställningen är poesin perfekt avstämd mellan objekt, teckningar och måleri. I en konstvärld där verken så ofta exponeras som kostbara föremål i gedigen ram, är Billgrens värld en tröst och ett credo att leva efter.

Stockholm 2022-10-28 © Susanna Slöör